måndag 17 november 2014

Svenskarna och deras konstiga idéer

I vissa kretsar är det populärt att tala om den moderna vetenskapen som en religion; en kyrka eller kanske en sekt. Andemeningen är klar: vetenskapen är inte ett fritt sökande efter kunskap utan en toppstyrd dogmatisk organisation, snabb att kasta ut och brännmärka tvivlare. För mig framstår dessa idéer, i första hand, som bevis för att innehavaren är dåligt insatt i modern vetenskapshistoria. Tvärtom så är vetenskapen, i många fall, anmärkningsvärt tolerant mot personer som ifrågasätter även de mest grundläggande "sanningar". En snabb genomgång av några framstående svenska vetenskapsmän efter andra världskriget illustrerar tydligt detta.

Vad ifrågasattes: "Big Bang"-teorin. Grunden till teorin lades av Aleksandr Fridman 1922, den blev allmänt accepterad i vetenskapliga kretsar från i alla fall 1965.

Vem tvivlade: Hannes Alfvén, nobelpristagare i fysik 1970, professor i elektronik och fysik, ledamot i Kungliga vetenskapsakademien.

Hur argumenterades det: Alfvén förde från 1966 fram sin (och Oskar Kleins) teori om ambiplasma, den så kallade Klein-Alfvéns kosmologi, som är ett alternativ till Big Bang. Teorin bygger på antaganden om att fullständig symmetri råder mellan antimateria och koinomateria (det vill säga vanlig materia) i en ”metagalax”. Universums observerade expansion uppkommer genom en återstuds i ett från början långsamt kollapsande moln av koinomateria och antimateria. Studsen orsakas av det höga strålningstryck som alstrades när materian och antimaterian började annihileras.

Vad: Evolutionsteorin. Lanserad av  Charles Darwin 1858, allmänt accepterad i vetenskapliga kretsar från 1930-talet.

Vem: Nils Heribert-Nilsson, professor i botanik, ledamot i Kungliga vetenskapsakademien.

Hur: Heribert-Nilsson lanserade 1953 teorin om ”emikation” som ett alternativ till evolutionsteorin. Enligt denna förekommer inte någon utveckling av djurarter. Istället sker regelbundet stora katastrofer orsakade av att månen kommer för nära jorden och ger upphov till jättelika tsunamis. Resultatet blir att nästan allt liv på jorden utsläcks, medan de substanser som ingår i arvsmassan rekombineras så att en helt ny fauna och flora bildas. Denna rekombination och tillblivelse av nya arter ska ha skett närmast momentant, eller inom en halvtimme.

Vad: Kontinentaldriften, teorin lanserades av Alfred Wegener 1912 men nådde allmän acceptans i forskarvärlden från 1950-talet.
      
Vem: Nils Odhner, professor vid Naturhistoriska riksmuseet, ledamot av Vetenskapsakademien.
      
Hur: Odhners konstriktionsteori motsäger kontinentaldriften och menar att den enda kraft, som kan ge upphov till rörelser i jordskorpan, är förändringar i temperatur. När kroppar värms upp eller kyls ner, får temperaturkraften kropparna att utvidgas eller sammandragas. På detta sätt flyttas kontinenter och nya berg och hav skapas.



 Det som kan sägas saknas i denna genomgång är moderna exempel. Någon som har tips på nu verksamma svenska professorer med egna avvikande idéer?

fredag 14 november 2014

I varselklotets sken

Visserligen kan jag uppskatta 50-talets optimistiska folkhemsbyggande och eleganta teak-möbler men jag är inte nostalgisk över den tiden. Det var helt enkelt innan jag var född och jag har ingen minneskoppling till dessa saker. Nostalgisk blir jag över det sena 70-talet eller tidiga 80-talet. Stora statliga monoliter med sina egna arméer av arbetare. Televerket med sin lätt igenkännliga orangea bilar, brev levererade av postens gula bilar och inget annat, ett SJ som sköter all tågtrafik och kringverksamhet. Lokalkontor överallt, dit man går för att stå i kö och göra sina ärenden genom en lucka. Täckjackor, toppluvor, blöta vantar och skymningsljus.

Gissningsvis är Simon Stålenhag några år yngre än jag men hans bilder matchar precis mina nostalgiska känselzoner. Visst kan jag också efter skolan gått på upptäcktsfärd med kamraterna på ett övergivet industriområde med gamla rostiga robotar och andra mystiska installationer. På grund av denna nostalgi är jag speciellt intresserad av den historia Stålenhag skapar kring sina bilder. Riksenergi med sin Televerks-inspirerade logotyp och dess Anläggning För Forskning Inom Högenergifysik, eller kort och gott Slingan. De korta barndomsminnena från låg- och mellanstadiets skolgårdar, utdraget ur Atomen, kontaktblad för personalen inom Slingans serviceverksamhet. Simon Stålenhags "Ur varselklotet" (bokus, adlibris) rekommenderas varmt.

måndag 3 november 2014

Kung över radiovågorna

För en tid sedan blev jag kontaktad av SIFO (Svenska Institutet För Officiella utnämningar) och tillfrågad om jag ville ingå i en hemlighetsfull grupp som bestämmer över radioutbudet i Sverige. Det var ett erbjudande svårt att motstå, så jag tackade ja. Efter en tid anlände en mystisk svart väska med SIFOs logga till mitt hem. 


Väskan var fylld med allehanda mystiska apparater.


I utbyte mot den makt som förlänats mig som medlem i Lyssnarpanelen lovade jag SIFO att bära denna lilla manick på mig dagligen. Alla radiosändningar innehåller en ohörbar signal som identifierar den som den lilla manick uppfattar. Informationen lagras och skickas sedan automatiskt in till SIFO som därigenom kan mäta radiolyssnandet i hela vårt land.


Nämnde jag att organisation var hemlighetsfull? I det avtal jag signerade i blod för att få delta lovade jag att inte delge mitt deltagande till någon utomstående eller att diskutera det på sociala medier. Alltså är det bäst att jag avslutar detta inlägg nu innan

måndag 6 oktober 2014

Gudarna återvänder

Om Håkan Blomqvist "Gudarna återvänder - Ufo och den esoteriska traditionen" (blog, adlibris, bokus).

Håkan Blomqvist har en lång bakgrund som sökare. Han beskriver själv att vägen gått via spiritualism, naiv tefatstro, antroposofi, Alice Bailey, teosofi, Dion Fortune, kabbalah, paganism och hylozoik. På den sista anhalten fick Blomqvist ett brutalt uppvaknande när han insåg att hylozoikens förvaltare Lars Adelskogh förenade sitt esoterisk intresse med vad Blomqvist kallar extremhögerpolitik. Efter detta övergav Blomqvist sitt andliga sökande och engagerade sig som sekulär humanist. Men nu är han rädd att han kastade ut barnet med badvattnet: kanske finns det trots allt något av värde i den esoteriska traditionen som inte förstörts av associationen med högerextremismen?

Anledningen till Blomqvists undran är ufo-fenomenet. Han är övertygad om att lösningen på ufo-gåtan ligger bortom den materialistiska, reduktionistiska världsbild som idag dominerar. Blomqvist lutar själv mot det han kallar den esoterisk interventionsteorin, baserad på bland annat Jacques Vallées idéer. Det vill säga att det finns ufo-observationer som inte kan förklaras men dessa är inte nödvändigtvis utomjordingars verk utan jordbaserade främlingar (i form av hemliga grupper och broderskap) ligger bakom.

Blomqvist tror att teosofin är den bästa ingången för att förstå denna interventionsteori. Teosofin lär att det finns ett stort broderskap (ibland kallat Planethierarkin eller Planetväktarna) som existerat i tusentals år. De är verksamma vid utvalda platser på jorden som Atlantis och Shangri-La vilka hålls hemliga genom teknik som böjer ljusstrålar på samma sätt en yogi kan göra sig osynlig. Under några hundra år har sällskapet stegvis närmat sig mänskligheten genom att skicka meddelanden till utvalda individer. Teosofin bygger alltså inte på budskap från andar utan på
meddelanden från rent fysiska, ofta vetenskapligt och filosofiskt skolade individer förenade i en global organisation som funnits på vår jord under mycket lång tid men först i våra dagar, sedan 1875, börjat öppet ge sig till känna för mänskligheten.
Blomqvist tror att ufo-fenomenet kan vara ytterligare ett steg i detta tillkännagivande, ett försök att höja medvetandenivån på jorden. Han talar också om det som en "positiv konspiration".

Författaren menar att teosofin på avgörande sätt skiljer sig från allsköns kanaliserade meddelanden inom "new age". Dessa är ofta naivt religiösa, orealistiska och långtråkiga medan verklig esoterisk kunskap är saklig, konkret och svårbemästrad. Han citerar Alice Bailey, en av teosofins centralfigurer, som i sin självbiografi 1951 skrev
Hela det här ämnet har försvårats av den mängd metafysisk och spiritualistisk litteratur som är på en så låg intellektuell nivå och till sitt innehåll så allmänna och mediokra att utbildade personer skrattar åt dem och inte bryr sig om att läsa den.
Bland teosoferna vill Blomqvist speciellt lyfta fram sin gamle mästare Henry T Laurency och dennes hylozoik som värd mest studier. Han väjer dock inte för att Laurencys skrifter själva kan ha bidragit till lockelsen för högerextrema. Laurency har en del formuleringar som är "olyckliga", till exempel hans kritik av demokratin, hans totala brist på förståelse för socialdemokratin ("en demokrat kan icke vara socialist och en socialist är ingen demokrat.") och att han förespråkar celibat före äktenskapet.

Problemet för Blomqvist är naturligtvis att även om något är konkret och svårbemästrat så kan det ändå uppfattas som nonsens. I en diskussion om venusianernas sanna natur konstaterar han att enligt Laurency så är samtliga planeter i solsystemet bebodda av individer tillhörande alla sex naturrikena.
Men det är endast på vår planet, Tellus, som andra, tredje, och fjärde rikenas individer har organismer. På övriga planeter är även monadernas lägsta hölje ett aggregathölje. Många av dessa släkten har eterhöljet som lägsta hölje.
Huruvida detta verkligen besvarar frågan om hur någon kan leva på Venus lämnar jag öppen. Blomqvist konstaterar att det troligen skulle behövas ett radikalt genombrott för att teosofin ska få ta plats bland övriga vetenskaper, kanske till exempel att man kan fotografera hur människans eterhölje lämnar organismen vid dödsögonblicket.

Om Håkan Blomqvists tidigare bok  "Främlingar på vår jord - Ufokontakter i Sverige".

onsdag 1 oktober 2014

Historien om lilla ö

På mitt arbete har vi två nätverk. Ett allmänt för hela företaget och ett separat för min arbetsgrupp. Dessa är helt skilda, två domäner, där jag har två olika användar-id. Vi har internet i båda. Eftersom min käre arbetsgivare bekymrar sig för sina anställdas säkerhet har hen nu trappat upp projekt "Säker surf". Denna upptrappning innebär, bland annat, att om man nu besöker Google möts man av en varningsruta som förklarar att man besöker "internet" och att det kan vara farligt. För att försäkra sig om att ingen råkar illa ut har den käre arbetsgivare också beslutat att registrera all aktivitet på internet på alla olika nätverk. Dock stötte arbetet på problem: registreringen sker efter användar-id på det allmänna nätet så övervakningen av vårt särnät fungerade inte. Lösningen blev att tvinga oss att också logga in med vårt allmänna användare-id på särnätet. Detta fungerade bra för alla utom mig. Den tekniska lösning arbetsgivaren valt klarade nämligen bara användarnamn/lösenord  (borde säga lösenmening) som enbart innehåller ASCII-tecken. Alltså, i detta nådens år 2014 tvingades jag byta lösenord på jobbet för att kunna använda internet eftersom mitt lösenord innehöll "ö". WTF?! 

måndag 29 september 2014

Vårt Scratch-projekt

Nio månader efter första inlägget om mitt och min dotters programmeringsprojekt (Att lära barn programmera) i Scratch är det nu dags för en offentlig alpha-version. Målet är alltså att återskapa ett klassiskt "Space Invaders"-spel. Största problemet var att få kollisionerna mellan projektil (a.k.a tennisboll) och monster att fungera. Det mest naturliga borde vara att låta monstret ansvara för dessa men det fungerade inte, monstret har för dålig uppfattning om var tennisbollen befinner sig. Istället fick tennisbollen ta ansvar för detta och skicka ett meddelande till monstret när kollision inträffade.
Nästa problem uppstod hos monstret. Det visade sig att alla monster-kloner tog emot "Du är träffad"-meddelandet. Så om man reagerade på detta genom att radera sig själv, så försvann alla monster om man träffade ett. Lösningen blev att skicka koordinaterna för kollisionen (som de globala variabler BollensPositionX, BollensPositionY) och låta monstret bestämma om hen är tillräckligt nära för att påverkas av bollträffen.
Nästa steg i utvecklingen blir att klona tennisbollar istället för att återanvända samma boll hela tiden. Sen får man väl titta på stegrad svårighetsgrad allt eftersom poängen ökar med mera.

onsdag 10 september 2014

Församlingsliv i Knutby

Dessa beskrivningar av församlingen i Knutby vid tiden för morden är baserad på Helge Fossmos beskrivningar i Eva Lundgrens bok "Knutbykoden". Som nämnts tidigare är denna skildring inte okontroversiell och för en utomstående verkar det vara mycket svårt att avgöra vad som är sant eller inte.

Enligt Fossmo förändrades församlingen i Knutby bort från en vanlig pingstförsamlingen. Organisatoriskt fanns istället för ett äldsteråd den tydligt hierarkiska "plogen" med pastorerna i spetsen som församlingens ledare. Religiöst lämnade man den gamla tanken om att tilltal (från Gud, det vill säga profetior) måste prövas (det vill säga alla personer måste ta ställning till om de tror att profetian verkligen kommer från Gud). I Knutby trodde man att vissa människor hade en direkt kontakt med Gud och att dessa tilltal därför måste accepteras. Speciellt gällde detta naturligtvis Tirsa.

Tirsa-profetian (eller profetiorna) är det mest speciella med Knutbyförsamlingen, det är nämligen där den nya läran om Kristi brud läggs fram. Profetian består av ett antal kärleksbrev författade av Jesus (eller Dodjadid) till sin älskade Tirsa. I den traditionella läsningen av bibelpassager om brud, brudgum och Jesus bröllop ses bruden som kyrkan på jorden eller hela kristenheten. Ett bröllop mellan Jesus och hans brud är då föreningen mellan Gud och de som tror på honom. I Knutbys tolkning blir istället bruden en fysisk person, Åsa Waldau, som ska färdas till himmelen för att gifta sig med sin man Jesus.

Läran om Tirsa och bröllopet ska ha förståtts helt bokstavligt i Knutbyförsamlingen (till exempel undertecknar Åsa Waldau sms till sin syster Alexandra med "Din syster o Drottning") och hade flera genomgående effekter. Eftersom Åsa ska gifta sig med Jesus är hennes dåvarande äktenskap inte giltigt och hennes man Patrik kan börja leva öppet med en ny kvinna. I väntan på Jesus kan Åsa fullborda sitt äktenskap sexuellt i förväg med olika män som agerat som ställföreträdare för Jesus på jorden. Helge Fossmo beskriver i sina samtal med Eva Lundgren det som att han varit en "sexslav" till Åsa Waldau. Genom sin nära kontakt med Jesus fick också Åsa direkt insyn i Guds vilja. Till exempel kunde hon i visioner se sitt liv i himmelen och då notera vilka som finns och, framförallt, inte fanns med och därigenom avgöra vilka som är fulla av synd.

Enligt Eva Lundgren är nyckeln till att förstå Knutby (alltså själva "Knutbykoden") kombinationen av sexualitet och död. Enligt Fossmo var kapitel 1 vers 15 av Paulus brev till Titus centralt i församlingens förkunnelse:
För de rena är allting rent, men för dem som lever i orenhet och otro är ingenting rent.
Detta ska ha förståtts som att den av Gud utvalde står över de regler och lagar som gäller för andra; i slutändan till och med gällande mord.

I Åsa Waldaus skrift "Vad är manlighet & vad är kvinnlighet" från 2002 beskrivs typiska konservativa könsroller. Typiska positiva manliga karaktärsdrag är "Fast i sitt sinne", "Beslutsfattande" och "Manligt stark". För en kvinna blir motsvarande positiva karaktärsdrag "Ödmjuk", "Lydig" och "Underordnad". Men när skriften ska beskriva typiska kvinnliga karaktärsdrag i äktenskapet blir det lite mindre konservativt. Bland de positiva egenskaperna finns:
Vet att hon är hans lust och ger sig för att älskas. Låter honom njuta av hennes kropp. Njuter av att han njuter av henne. Vågar ge sig hän åt den "kärleken", av ren åtrå och sexuell njutning. Vet att han tillfredsställs och låter sig tillfredsställas.
Motsvarande negativa karaktärsdrag är då:
Gör sig svåråtkomlig, vill inte bli åtrådd. Får lätt "huvudvärk"... Förstår inte det fina och heliga med det sexuella, vill ha det fort överstökat. Lockar inte fram hans lust och längtan. Får skamkänslor av sex.
Alltihop  motiverat med att "i äktenskapet är kvinnan skapad för att vara till för sin man". Fossmo menar också att Waldau haft "tärnkvällor" med kvinnorna i församlingen där man sett på porrfilm för att bättre lära sig att behaga sina män.

Den så kallade Barnflickan (Sara) ska ha tagit denna fixering vid sexualitet och död till sin extrem. När hon och Fossmo inledde ett förhållande förvånades han över hennes gränsöverskridande (senare nästan våldsamma) inställning till sex som var annorlunda än hos andra i kyrkan. Varifrån kom hennes erfarenhet?
Sara sa till mig att hon var oskuld tills hon gifte sig med Jonathan, men att Jesus hade lärt henne allt hon behövde veta. "Jesus har förklarat allt som har med sex att göra för mig och lärt mig hur jag ska vara till glädje för min man"
Enligt Fossmo så försköts Sara av församlingen på order av Åsa Waldau. Kristi Brud kunde inte se Sara i himmelen så hon var tydligen inte ren nog för att komma dit. Detta gav upphov till den desperation som resulterade i hennes handlingar. I sina religiösa grubblerier ska Sara ha fascinerats av historien om Pinehas i 25 kapitlet i 4 Mosebok. Gud är arg på israelerna för att de beblandar sig med Moabs döttrar i Sittim.  Gud befaller att det ska upphöra men en israelitisk man bryter mot detta:
När Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, såg detta, steg han upp i menigheten och tog ett spjut i handen, följde efter den israelitiske mannen in i tältet och genomborrade dem båda, såväl den israelitiske mannen som kvinnan, henne genom hennes underliv. Då upphörde hemsökelsen bland Israels barn.
Pinehas handlande sågs av Gud som gott:
Herren talade till Mose. Han sade: "Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, har vänt bort min vrede från Israels barn, genom att han har nitälskat bland dem så som jag nitälskar. Därför har jag inte i min nitälskan utrotat Israels barn. Säg därför: Se, jag sluter med honom ett fridsförbund. För honom och för hans avkomlingar efter honom skall detta vara ett förbund till ett evigt prästämbete, eftersom han nitälskade för sin Gud och bringade försoning för Israels barn."
Eva Lundgren spekulerar i boken om inte de skador Sara orsakade på Alexandra var modellerade efter Pinehas handlande. Lundgrens uppfattning om Sara är långt ifrån den offerroll hon fått i media. Enligt henne har Sara:
en religiös, fascistoid självbild i en ohygglig sexualiserad lek och målinriktad underordning inför döden och mord.
Det stora problemet i boken, och kanske i hela intervjuserien, är att den är fokuserade på klimaxen när Helge Fossmo erkänner att det inte är han utan Åsa Waldau som skrivit de sms som fick Sara att döda. Fossmo ska bara ha vidarebefordrat dem från sin telefon. Även om detta för Fossmo säkert kan ha varit ett känslomässigt svårt steg, att vända sig emot en av Guds utvalda på jorden som också, enligt Fossmo, hotat med att ta hans barn ifrån honom, så är det för läsaren ett totalt antiklimax. Den dömde brottslingen säger att han inte är skyldig och skyller på någon annan. Så vitt jag kan förstå finns det inga skäl att tro på hans påståenden. Fossmo säger inte heller att han är helt oskyldig, han vänder sig bara emot att han pekats ut som ensam anstiftare. I efterhand ser Fossmo att det fanns flera tillfällen när han fick kännedom om att Sara planerade att döda någon, till exempel när hon berättade om sina problem med köpa ett skjutvapen, när hon försökte döda hans fru med en hammare eller när han på mordnatten rådde henne hur hon skulle ta sig in i offret Daniels hus. Men menar Fossmo, han försökte att inte veta, att trycka undan insikter med hänvisning till att det blir som Gud vill. Om detta är sant vet, på sin höjd, han själv.