Ett försvar av den kärleksfulla agan

Jag har börjat läsa Finn Arne Imsens "Kärleksfull aga eller kränkande misshandel?" utgiven av BMC-förlag (2:a upplaga 1998). Den innehåller ett passionerat försvar av aga som uppfostringsmetod: 

Agan är nämligen kategoriskt och för alltid historiskt och profetiskt förankrad i den heliga urkund, som ger oss oförfalskad kunskap om botemedlen mot synd, sjukdom och död, långt bortom alla skammens smygvägar.

Det nuvarande motståndet mot aga är bara en del av en kampanj mot familjen där det legaliserade massmordet i form av aborter är den värsta:

Förintelsens gaskamrar i moderna och modifierade, erkända former har med jämlikhetsromantik, fått sina snillrika efterföljare, rakt in i vår vardag, utan kvalfylld saknad och sorgetårar. Levande varelser aborteras och blir säljbart och eftertraktat transplantationsmaterial på en nyetablerad internationell marknad med preparat och kroppsdelar som handelsvaror.

Ambres berättar

Ambres är en högre inkarnerad varelse som valt Sture Johansson till sitt instrument för att förmedla kunskap till mänskligheten. En del av denna kunskap finns i boken "möte med Ambres" av Sture Johansson (Sturid, tredje upplagan 1996).

Ambres insikter befinner sig i nyandlighetens mittfåra: inkarnationer, karma, vibrationsnivåer och frekvenser. Genom evigheten väljer en Ryttare sina inkarnationer för att successivt frilägga sitt sanna jag. Modellen för en inkarnerade människa är komplex. Den består av ett dagmedvetande, ett undermedvetande, det omedvetet medvetna, ett mellanmedvetande, flera drömtillstånd och ett övermedvetande som i sin tur står i kontakt med planetmedvetandet.

Varje inkarnation har en grundpersonlighet som dock hindras att uttrycka sig på grund av de många rollgestalter som står i vägen. Rollgestalter skapas av emotionella kriser i livet (eller föregående liv) och tar över personen vid liknande situationer senare. Ett exempel med en person som inför en arg manlig chef reagerar som inför sin far vid en bestraffning i brandomen används genomgående. Det förefaller finns en tydlig släktskap till scientologins dianetik med utrotandet av enneagram som högsta mål.

Som alltid i nyandlig inkarnationslära finns det något otrevligt i att alla händelser som drabbar en person är valda av personen själv. Således är personer som till exempel utsätts för brott eller svälter inte oskyldiga offer utan personer som behövt denna negativa erfarenhet för att komma vidare i sin karmiska utveckling. Detta innebär inte att nyandliga läror direkt lär ut att det är fel att hjälpa andra men det kan ju ändå föra fel. Den antroposofiska idén om barnsjukdomar som hjälpmedel i själens utveckling är ett exempel.

Den kedja av inkarnationer som Ambres beskriver sträcker sig tillbaka i alla fall till växtriket. Men kan man verkligen lära sig något som växt?

Växtriket har ett minne, det har också ett sinne och en viss form av medvetande, men det har inget undermedvetande. Växtriket har syn, hörsel, känsel, lukt och smak sammansatta till ett enda sinne. Kan växter förmedla sig till varandra? Javisst kan de det!

För att vara ett uråldrigt vist väsen har Ambres en väldigt konservativ syn på till exempel manligt och kvinnligt:

Mannen utvecklas naturligtvis ur fadern som regel, men inte alltid. Kvinnan ur modern, men inte alltid. Om fadern är starkt feminin, ologisk och stark känslomänniska och modern mycket logisk och intellektuell, då kan också mansgestalten utvecklas ur modern och kvinnogestalten ur fadern och det kan uppstå starka konflikter däremellan

och homosexualitet: 

I cellminnet finns då en kropp, som är kraftig och muskulös och det är naturligt att den nya kroppen som kvinna får dessa typiskt manliga drag. Och i den första manliga inkarnationen finns cellminnen från alla de tidigare inkarnationerna som kvinna och den nya gestalten får då typiska kvinnliga drag. I detta övergångsskede kan också ske att människor får dragning till sitt eget kön. Ni kallar det för homosexualitet och reagerar många gånger starkt mot det. Men se det som övergående. Ni bör inte fördöma det, men inte heller uppmuntra det, ty det är en avskalningsprocess, som kan ta flera inkarnationer. Men denna process kan bli fördröjd, om man bejakar den alltför mycket.

Lite mer bokrea

Förutom de förhandsbeställningar jag gjorde på årets bokrea har jag handlat lite i butik också.

Jag uppskattade Mattias Gardells "Rasrisk" mycket så bland annat därför köpte jag hans "Islamofobi". Det är ju också en bok som låtit tala om sig i många sammanhang.

Jag uppskattade också Göran Everdahls "Tvål!" om såpoperor på TV. På bokrean köpte jag därför en annan av hans TV-genre böcker "Kom nu'rå! Barnprogrammen vi minns - eller helst vill glömma".

Jag har sedan tidigare Kjell Lekebys tunna bok "Kung Kristina", utgiven på Vertigo 2000, som driver tesen att Drottning Kristina arbetade för och trodde på att hon skulle kunna förvandlas till en man. Därför plockade jag upp Lekebys mycket tjockare "Gustaviansk mystik" när den reades ut hos Vertigo.

Jag är i grunden skeptisk till böcker med osorterade kuriösa fakta och även till de som istället vill motbevisa sådana fakta. Bland annat för att jag inte kan låta bli att tro att det är just sådana samlingar som etablerat en del av de myter som senare böcker slår hål på. Dock har jag alltid uppskattat Peter Olaussons skriverier på nätet (Faktoider, blogg). Därför slog jag till på två av hans böcker på rean: den nya "Tredje rikets myter" om myter kring Nazityskland och den äldre "Är det verkligen sant?".

Drottning Kristina om jesuiterna

I dessa dagar med en ny jesuitpåve frodas fördomarna om den katolska kyrkan, mycket på grund av de pedofilskandaler som drabbat den. Men sådana fördomar är inget nytt. Följande historia kommer från en nidskrift mot Drottning Kristina utgiven 1667, troligen av Jacques Carpentier de Marigny. Hämtad ur "Kung Kristina" av Kjell Lekeby, Vertigo 2000:

En annan gång när hon promenerade med styresmannen för ett jesuitkloster fick hon se en mycket välgjord Mariabild. Samtidigt sa hon till den beskedlige prästen: "Fader, när ni ser denna vackra målning, grips ni inte av begär att förlusta er?" Denna skamliga fråga fick den gode munken att rodna. Han svarade: "Madame, en sådan bild inspirerar till gudfruktighet och stärker oss mot Satan". Drottningen genmälte: "Jag känner orsaken, min gode man, till varför kvinnorna icke alls har någon makt över dem som tillhör er orden. Det är därför att ni arbetar flitigt på de unga skolgossarnas bakdel."

Mattias Gardell "Rasrisk"

Tidigare postat på annan plats.
Detta är i mitt tycke den bästa bok som skrivits om amerikansk rasism, och den är skriven av en svensk. Gardell är religionshistoriker som ägnat många år åt att studera, och umgås med, svarta och vita rasister i USA.

Det finns två saker som är speciellt bra med boken. Det första: den handlar i lika stora delar om svart som vit rasism. Gardell skriver om Nation of Islam och andra svarta muslimska kyrkor (t.ex. Nation of Gods and Earths), om andra svarta rasistiska rörelser (t.ex. Pan-African International) och om deras inflytande bland amerikanska svarta (som t.ex. märks på artister som Queen Latifah, Public Enemy och Wu Tang Clan). Han skriver också om den vita rasistiska kulturen. Gardell beskriver olika identitetskristna (t.ex. Aryan Nations), nyhedniska (t.ex. Odinist fellowship) och rasbaserade kyrkor (t.ex. Church of the Creator). Han skriver om den amerikanska populismen och de konspirationsteorier som frodas bland vita rasister.

Den andra speciellt bra saken med boken är att Gardell har en personlig erfarenhet av det han talar om. Han har varit där, träffat människorna och levt med dem. När han studerade Nation of Islam hade han Louis Farrakhans (ledaren) stöd. Han togs om hand av Robert O.X, en gammal veteran, som "adopterade mig som sin lilla vita maskot". "Detta öppnade för besök på platser man som utomstående vit mår väl av att ha en lokal guide på, då Nationen betraktar vita som djävlar". Studiet av vita rasister gick till på samma sätt. "Jag bodde också tidvis hemma hos ariska revolutionärer, vilket ytterligare fördjupade kunskapen om de världsuppfattningar som ger bakgrund till aktivisternas tänkande och handlande".

Mattias Gardell: Har också skrivit, bland annat, "Countdown to Armageddon : Louis Farrakhan and the Nation of Islam". "Rasrisk": Federativs 1998, 374 sid., ill., index, bibliografi. 

Göran Everdahl "Tvål!"

Tidigare postat på annan plats.

'Tvål!' är skriven av en man som älskar det han skriver om. Everdahl fick sitt eldprov när tillbringade en vecka på hotell i New York med att se åtta 'daytime soaps' per dag. Den här boken innehåller allt man kan önska sig av en bok om tvåloperor. Såpans historia, från dess tid på radio i USA (såpan 'Guiding Light' började på radio 1937 och finns fortfarande), via genombrottet för engelska såpor i Sverige ('Arvingarna' 1972) till inhemska produktioner ('Lösa förbindelser' 1984, 'Varuhuset' 1987-89).

I boken analyseras skillnader och likheter mellan såpor från olika länder. Den amerikanska i sin typiska överklassmiljö, den engelska i ful arbetarmiljö och den australiensiska i soliga medelklassidyll. Everdahl menar att den svenska såpan kännetecknas av att den har allt det ovanstående, som en demografisk provkarta.

'Tvål!' ägnar dock mest utrymme åt de saker som är mest speciella med tvåloperor: handlingen och karaktärerna. Den dåliga, motsägelsefulla och ofta bisarra handlingen är väl det de flesta först tänker på rörande såpor och det andra är kanske de fullständigt verklighetsfrämmande rollpersonerna. I boken ger Everdahl gott om exempel ur såpor och gör flera analyser.

En av de bästa sakerna med 'Tvål!' är dess illustrationer. I boken finns mängder med foton av mer eller mindre kända såpa-skådespelare och gott om tillfällen att tänka tillbaks på program man sett. Everdahl har också valt att ta med många 'vid-caps' från flera minnesvärda scener.
 
Göran Everdahl: Född 1964, är frilansjournalist och bor i Stockholm. Han skriver för Svenska Dagbladet, Elle och Vecko-Revyn och recenserar film i Damernas Värld och Radio Stockholm. Man kan också höra honom sia om trender i P3:s Spanarna. "Tvål!" är hans första bok. "Tvål!": Bokförlaget DN 1998, 238 sid., ill., index, app.

Är detta den diskriminerade kvinnan i Sverige 2013?

Milly Tran är 19 år, har toppbetyg från gymnasiet, talar fem språk och studerar till läkare. Hon lyfts idag fram på Dagens Nyheters förstasida som ett exempel på diskrimineringen av kvinnor i Sverige. Vilka orättvisor är det då som drabbat Tran på grund av hennes kön? Jo, meddelar DN, hon tvingas läsa läkarlinjen i Göteborg och inte i Stockholm. Är detta en rimliga presentation av läget i Sverige på Internationella Kvinnodagen 2013? I så fall har svenska kvinnor det betydligt bättre än vad jag trodde.

Till läkarutbildningar i Sverige idag antas lika många män som kvinnor. Detta är den diskriminering som har drabbat bland annat Tran. Hur är det möjligt att framställa en jämn könsfördelning som en orättvisa? DN framför två argument:

• Fler kvinnor än män söker, alltså borde fler kvinnor än män komma in. 
• Kvinnor har bättre betyg än män, alltså borde fler kvinnor än män komma in.

Det första argumentet är så dumt att jag tvekar om jag borde säga något om det. Varför borde antagningen till en utbildning spegla sammansättningen av de sökande? Tio procent av de sökande till denna utbildning var vänsterhänta alltså bör tio procent av de som antas vara vänsterhänta? 30% kristna sökande bör ge 30% kristna på utbildningen, åtta procent sverigedemokrater, ger åtta procent antagna och så vidare.

Det andra argumentet är dock helt rimligt. Kvinnor har högre betyg och kunde ju förväntas antas i högre grad. Boven i dramat är högskoleprovet vilket också pekas ut i artikeln. På senare år har högskoleprovet börjat spela allt större roll i antagningen även för dem som antas på betyg. Till exempel används resultat på högskoleprov för att sålla bland elever med högsta betyg vid antagning till exempelvis läkarutbildningar.

Att man naturligtvis kan tolka situationen precis tvärtom: att betygen är diskriminerande och att högskoleprovet kompenserar för detta, berörs överhuvudtaget inte alls i artikeln. Om man antar att begåvning är lika fördelad mellan könen och att begåvning är det som bör avgöra om man ska få läsa läkarlinjen så borde väl en jämn könsfördelning vara ett ideal?

För att förstärka högskoleprovets roll som skurk lyfter artikeln fram kritik mot det från Universitets- och högskolerådet (UHR). Den kritiken är dock helt irrelevant i detta sammanhang. UHR påpekar att högskoleprovet har "dålig prognoskraft när det gäller att klara studierna på högskolan" och att "möjligheten att göra provet redan innan man gått ut gymnasiet kan påverka gymnasiestudierna negativt". Men i artikeln diskuteras provets roll som andrahandskriterium för att välja bland elever som redan har högsta betyg. Att ha högsta betyg och höga poäng på högskoleprovet är knappast sämre än högsta betyg och låga poäng och de som har högsta gymnasiebetyg har tydligen inte slutat plugga efter ett bra resultat på högskoleprov. Bra kritik från UHR men helt irrelevant.