torsdag 4 februari 2016

Någar bilder från Danmark

Några intryck från ett besök i vårt södra grannland, Danmark.

Ett nästan helt okänt faktum är att julfirande i allmänhet, och jultomten i synnerhet, i Danmark betraktas som en österländsk tradition. Därför denna traditionella "Julemandens stue" ("jultomtens stuga") dekorerad med kinesiska tecken och röda rislyktor.
Det fundament som kungariket Danmark är byggt på: den ärta som den ömskinnade prinsessan kunde känna genom alla dessa dun och bolster.
Den danska självbilden manifesteras tydligt på Nationalmuseum. En hash-bod direkt från Pusher Street i Christiana (komplett med erbjudande om rabatt till söta flickor).
Mer dansk självbild. En sexshop med inte mindre än fem olika erbjudanden.
I Danmark har man fortfarande etnografiska museer med montrar av typen "Hundra konstiga svärd från Afrika söder om Sahara".
Naturligtvis kan man också skryta med några uppstoppade urinvånare.
Den danska kvinnokampen fångad i en bild: att sköta både hem, barn, arbete och man.
Redan på 1800-talet förstod danska arbetarrörelse värdet av nakna tuttar för att locka massorna.

tisdag 2 februari 2016

Stockholm får feministisk filmfestival

Läser på Feministiskt perspektiv att Stockholm ska få en feministisk filmfestival (3-6 mars på Zita Folkets bio). Satsningen har bland annat fått stöd av Stockholms stad och syftet är att öka jämställdheten i filmutbudet.

Ett stort problemet som lyfts fram av initiativtagaren och festivalchefen Stephanie Thögersen är att det inte bara görs och visas många fler filmer av manliga regissörer utan att dessa filmer också är mycket populärare än filmer av kvinnor:
Efter att ha granskat de mest sedda filmerna de senaste tio åren kan vi konstatera att det är lika vanligt att regissören heter Christopher Nolan som att den är en kvinna.
 Hur man ska råda bot på detta har dock Thögersen förslag på:
Det behövs visas filmer av kvinnliga filmskapare och filmer som skildrar kvinnors erfarenheter.
Ännu mer konkret, för att bidra till fler populära filmer av kvinnor ska Stockholms feministiska filmfestival visa
fransk socialrealism, ett turkiskt Oscarsbidrag, amerikansk independent, israelisk fredsfrisör och [den] omtalade palestinska rally-dokumentären "Speed sisters"
Om detta skulle misslyckas med att få in fler kvinnor på listan över populära regissörer så har dock festivalen ett säkert kort i bakfickan: krav på statliga regleringar
 Utveckla biografstödet så att det främjar distribution och visning av jämställt filmutbud nationellt och lokalt.

fredag 4 december 2015

Sten Lindgren "Dialog med kosmisk kultur"

Även om Sten Lindgrens bok "Dialog med kosmisk kultur" är utgiven 1997 så går hans relation med utomjordingarna tillbaka till 50-talet. Detta förvånar inte när man läser boken. Detta är klassisk kontaktpersonslitteratur. Ett "Cosmic Brotherhood" (CBH, "Kosmiska Brödraskapet") finns på jorden för att lyfta och hjälpa oss människor på vår väg till ett jordiskt paradis, helt enligt det schema som skapats av George Adamski, Howard Menger och Daniel Fry. CBH är representanter för en federation med över 600 världar som är drygt 800 000 år före oss i utveckling. Över tio olika kosmiska kulturer arbetar på jorden i olika projekt. Lindgren rapporterar att det i Skandinavien funnits 12-16 utomjordiska agenter för CBH och ett antal kontaktpersoner. Lindgren beskriver kontaktpersonens roll med följande liknelse:
Tänk er en sjuksköterska bland en grupp outvecklade vildar. En läkare på annan ort, som sjuksköterskan kommunicerar sparsamt med.
Läkaren är alltså utomjordingarna, sjuksköterska kontaktpersonen och de outvecklade vildarna är du och jag.

Kontakterna mellan CBH och mänskligheten sker enligt en trettioårig plan aktiverad någon gång under 60-talet. Vad det betyder i dagens läge är oklart.  Bland de storpolitiska insatserna märks utomjordingarnas framgångsrika arbete med att få Gunnar Jarring att gå in som medlare under Sexdagarskriget mellan Israel och arabstaterna. Så sent som 1996 skickade Lindgren som ombud för CBH en anhållan till regeringen om ett möte för att kunna orientera den inför en framtida officiell kontakt med en utomjordisk kultur. Om han fick något svar av Göran Persson på denna begäran redovisas inte i boken. Men det är klart att CBH även kan stå för mer personliga och konkreta insatser som när de hjälper Lindgren med förtur i bostadskön eller medverkar i ett illusionistnummer på ett sjukhus.

Ett klockskepp fotograferat i Täby 1966.

Utomjordingarna själva är också betryggande gammaldags. De färdas i klassiska Adamskiska klockskepp (även om dessa under 90-talet ersätts av modernare triangelformade skepp), i större cigarr-formade farkoster eller i jättelika moderskepp. Tefaten som besöker jorden kommer från CBHs kolossala, oupptäckta, baser på månen. De utomjordiska agenterna är ofta mycket vackra kvinnor och de kan skjuta laserstrålar från ögonen. Vid ett möte med utomjordingar vid Nävsjön 1965 tillsammans med Daniel Glantz är utomjordingarna helt moderiktigt klädda i "skiddräkt med polokrage och breda bälten".  När CBH ska använda populärkultur för att  förklara sina regler att inte ingripa i primitiva kulturer väljer de att använda sig av avsnitt ur TV-serien "Star Trek".


Utomjordiska agenten BEA skjuter laserstrålar med ögonen på Stureplan.

Även mycket annat är gammaldags. Det för denna tid så typiska behovet av att starta en förening för att odla ens intresse ges det många exempel på: "Föreningen IFOLOGISKA SÄLLSKAPET", "Inter Galactic Federation", "International Get Acquainted Program" och "Arbetsgruppen för Utomjordisk Kontakt". Även om Robert Putnam skriver om faran i att bowla ensam så kan jag inte låta bli att fundera på om världen verkligen saknar alla dessa årsmöten, stadgar, och nyhetsbrev som var en så viktig del av medborgarnas liv en gång i världen.

Dock kan inte ens Lindgren helt ignorera den ändring i synen utomjordingarna som skett sedan 60-talet. Han tar upp amerikanska Area 51 men har av CBH fått informationen att detta är ett oviktigt skenmål. De Grå, "Greys", små grå ondsinta humanoider med stora huvuden,  omnämns två gånger i boken på sammanlagt ett tiotal rader. Lindgren har checkat med CBH angående dessa och fått reda på att
"de grå's" närvaro bara är ca 4-5% av alla utomjordiska kulturers närvaro i jordiskt luftrum. De grå är destruktiva, har en selektiv eftersläpning, en långt utvecklade teknologi, och prioriterar ner annan existensutveckling i universum.
I andra fall är historier om ondsinta utomjordingar helt enkelt psykologiska projektioner av människors egen ilska.

Teckning av spaningsskiva vid Kaknästornet

En sak som ofta slår en när man läser böcker av detta slag är blandningen av högt och lågt i kontakter med ufo:n. Om nu Sten Lindgren personligen träffat flera utomjordingar och kan berätta om det i boken, varför tror han att någon ska bli extra övertygad om deras existens för att också återberättar en historia om någon som sett ett oförklarligt ljussken? Lindgren berättar flera gånger i boken om hur han beställt överflygningar av rymdskepp och hur dessa har skett enligt tidtabell. Med detta till sitt förfogande kan man inte annat än förundras över hur svårt det varit att bevisa utomjordingarnas existens. I boken återfinns flera tillfällen när det skulle suttit bra med en överflygning eller till och med ett besök av ett flygande tefat. Under Vallentuna-vågen 1974-76 höll Lindgren och kompanjoner en genomgång för ÖB angående de mystiska ljusen. Ett personligt besök av en representant för CBH hade kanske passat bra? Även i de många kontakter Lindgren haft med TV genom åren som beskrivs i boken skulle kanske ha kunna utnyttjats lite bättre.

När man läser boken kan man fundera lite över hur Sten kan ha uppfattas av sin omgivning. Många gånger beskriver han hur blivit avbruten av budskap från utomjordingarna och uppmanat människor att gå ut för att få se förbi flygande tefat. I alla de fall som beskrivs i boken får de närvarande verkligen se mystiska ljussken på himlen men det är lätt att tänka sig att tricket inte fungerade alla gånger. Vid ett tillfälle åker han bil med BEA, sin kontaktperson från CBH, i centrala Stockholm då han plötsligt faller i gråt på grund av det starka kraftfält BEA radierar. En annan gång på sitt arbete blir han plötsligt leviterad till taket av skojfriska utomjordingar. Han pekar ut ett kilometerlångt, vitmetallistiskt glänsande, cigarrformat rymdskepp svävande över Riddarfjärden för sina arbetskamrater. Fem av dem ser föremålet men kan inte acceptera Lindgrens förklaring att det är utomjordingarna. Hur uppfattade dessa arbetskamrater denna situation? Det är lätt att tänka sig att Lindgren uppfattats som excentrisk av sin omgivning.

torsdag 3 december 2015

Sverigevänner på Facebook

Efter att jag startade ett konto på Facebook så har jag publicerat två inlägg med muslimska röster därifrån (Islamister på Facebook, Muslimska reaktioner på Paris). Men det finns naturligtvis andra som postar anmärkningsvärda saker på Facebook. Här har jag samlat några kommentarer från olika Sverigevänner.

En vän från Halmstad låter sig, efter ett besök vid Malmö central, inspireras av Travis Bickle från Taxi Driver. 


Ett citat av den tyske statsmannen Adolf Hitler får snabbt ett antal "likes".


Även den norske frihetskämpen Anders Behring Breivik får lite kärlek.


Att prata om statskupp är populärt i vissa kretsar.


Och vissa har lagt ner mycken tankemöda på hur det hela formellt ska fungera, även om det kanske krävs lite juridiskt finlir på slutet.


Naturligtvis finns det alltid dem som tycker att det snackas för mycket och som behöver hjälp med vapen, ammunition och en långtradare för att komma till skott.


Att det i dessa grupper också sprids hat mot journalister, i detta fall Expressens chefredaktör Thomas Mattson, är givet men det dokumenteras ändå här för totalbildens skull.

onsdag 2 december 2015

Att lära sig programmera med Minecraft

Mojang har i samarbete med ett projekt kallat Hour Of Code lanserat ett nytt verktyg (följaktligen kallat Minecraft Hour of Code) för att ge barn (och andra oinsatta) några insikter i hur programmering fungerar. Målet är att sätta samman små kodsnuttar för att därigenom styra en Minecraft-gubbe och lösa de uppsatta problemen. Man skriver inte koden utan fogar samman små "pusselbitar" med kommandon, precis som i språket Scratch (läs mer Att lära barn programmera).


Koden exekveras i spelvärlden till vänster i bilden ovan och sätts samman i ytan till höger . I detta fall en enkel kommandosekvens för att få karaktären att klippa ullen av de båda fåren.


Förutom grundkommandon (objekt-metoder) anpassade för det aktuella problemet finns det "for"-loopar. I det aktuella fallet har Alex byggt klart tre sidor av ett hus. Att nästla loopar är det svåraste problem spelaren ställs inför.


Verktyget har också en boolsk "if"-operator. Det finns flera bra saker med "Minecraft Hour of Code": hela spelet ser trevligt ut, att köra koden i en spelvärlden där figurer rör på sig och agerar gör det mycket konkret och lätt att felsöka och att det finns färdiga problem att lösa gör det lätt att komma igång. Det stora problemet är att det är för många användare nog är för lätt och för litet. Jag har testat det tillsammans med två barn. För tioåringen van vid Scratch (läs mer Vårt Scratch-projekt) krävdes det att man bara accepterade lösningar med minimalt antal block för att det skulle vara någon utmaning alls. För en sjuåring utan programmeringserfarenhet var problemen på bättre nivå men även då kändes spelet för kort.

Sammanfattningsvis: bra gjort, Mojang, med ge oss mer. Jag återkommer snart med ett mer komplett alternativ för att lära barn programmera i Minecraft: ComputerCraft





tisdag 24 november 2015

Att älska koden

Förra veckan tillbringade jag några dagar på annan ort för att ta del av vision för vår avdelning de närmaste fem åren. När jag kom hem satte jag mig och uppdaterade min LinkedIn-profil och funderade över hur man kan älska kod.

Lite bakgrund: för fem år sedan bytte jag arbete från konsult till fast anställd. Den uttalade målsättningen, både inom mig och mot presumtiva arbetsgivare, var att få arbeta så länge med samma kod så att jag skulle uppnå en naturlig ”senior”-position. Inte vara ”senior” i termer av ålder, anställningstid eller examen, utan i kraft av min kunskap om den aktuella koden. Att ha en så intim kunskap om kodbasen att jag både har en åsikt i de flesta frågor och att det finns god anledning för andra att lyssna på den åsikten. Idag när jag uppnått den positionen tvingas jag konstatera att koden har svikit mig. Det team vi ägnade ett år åt att bygga upp är idag skingrat för vinden efter de fleråriga förseningar i kontraktsskrivande som är så typiska för min bransch. Och inte blir det bättre.

I den femåriga vision som presenterades fanns det ingen plats för vår kod. Det tolereras att den finns men den anses inte ha något av värde att tillföra den plattform som nu ska byggas. Den kommer aldrig bli föremål för några satsningar utan all eventuell utveckling kommer behöva vara direkt betald av kund. Detta har fått mig att reflektera över den känsla av bitterhet jag känner. I ett försök att formulera känslan konstaterar jag att jag idag om jag fick kännedom om en potentiell affär inte skulle berätta det för min närmaste chef eftersom jag vet att det bara skulle leda till att de stjäl affären och att min kod blir lämnade utanför. Så hur kan man hamna i en situation där man är mer lojal mot två miljoner rader kod än mot sina medarbetare?

Till viss del handlar det naturligtvis om hotet mot den naturliga senioritet som beskrevs ovan. Även om vare sig min anställning eller formella position på något sätt är i fara skulle jag naturligtvis inte ha samma självklara auktoritet i en annan kodbas. Men jag tror att det finns djupare skäl för mina känslor. En stor faktor är tid. Att man ägnat mycket tid åt något föder en lojalitet. Kanske speciellt om det finns ett drag av hatkärlek i relation till detta något. Gudarna ska veta att den kod vi pratar om inte är perfekt. Även om mycket är välfungerande och vackert, så är mycket annat dumt, irriterande eller obegripligt. Delar av arkitekturen har valts för att fungera tillsammans med en tredjepartsprogramvara som slutade användas för sju år sedan. Andra designval har påverkats av krav i ett projekt som avslutade för mer än tio år sedan.

Det är inte heller bara en fråga om min tid. Generationer av tidigare programmerare har investerat så mycket i denna kod. Känslan av att vara den senaste (siste?) i en lång rad är ibland påtaglig, till exempel när man får en personlig relation till personer man aldrig träffat utan bara känner via svn::blame, change sets eller incheckningskommentarer. Den starkaste känslan är dock upprördhet över det orättvisa i hur min kod behandlats. Människor som inte ens försökt sätta sig in i hur den fungerar, och som troligen inte skulle klara av att göra det, har satt sig till doms över koden. Utan att inse vad koden kan och vad den skulle kunna har de istället avfärdat den som gammal och oanvändbar.

Några dagar efter att detta inlägg påbörjats kom nästa oundvikliga steg på fördömelsens väg.
PMG har beslutat att placera koden i PD5.
Så kan också en dödsdom förmedlas. Min kod är "planerad för utfasning". Trots den vanvettiga optimismen hos vår säljare så verkar detta ändå vara slutet.
 

måndag 23 november 2015

Muslimska reaktioner på Paris

Efter attacken mot Charlie Hedbo i Paris i början av året publicerade jag ett inlägg med några muslimska resonemang om hädelse rörande det eventuellt olämpliga i att mörda satirtecknare. Tidigare har jag delat en del exempel från Facebook på människor som försvarade attacken mot ett köpcentrum i Kenya, erfarenheter från Syrien och tankar kring pilgrimsdöden i Mecka. Efter att jag numer har en mer permanent närvaro på Facebook så har jag publicerat ett inlägg om islamister på Facebook.
I media har det rapporterats om svenska islamister som hyllat attackerna i Paris (SVT, Aftonbladet, Nyheter Idag). Några sådana hyllningar har jag inte sett, men ändå en del annat jag tycker är värt att dela.  

En vinkling som varit ganska populär är att Frankrike kanske inte förtjänar så mycket sympati eftersom det är ett land som inte gillar muslimer.


Frankrike kanske till och med är en fiende till muslimer.


Eller så påpekas att Frankrike faktiskt också begått en mängd illdåd genom historien.


En diskussion om det lämpliga i att hylla franska offer mer än till exempel döda i Libanon, Syrien eller någon annanstans har skett även i massmedia men att gå så långt som att säga att man kastar ut alla vänner med en fransk flagga i profilbilden känns ändå ganska radikalt.


Ett annat givet spår är konspirationsteorierna. Att det i själva verket är USA och Israel som ligger bakom IS verkar vara självklart i vissa kretsar.


Dessa teorier illustreras också lätt med en bild.


Oförstörbara pass har varit populärt att spekulera kring och om vi pratar konspirationsteorier så är naturligtvis 9/11 inte långt borta.


Ett annat tema som gått igen i kommentarer har varit att muslimer har viktigare plikter att oroa sig för än att sörja de döda i Paris.


Om vi lämnar det svenskspråkiga Facebook så är det lätt att hitta mer rättframma hyllningar av dåden som denna förklaring av vad #PrayForParis egentligen syftar på.