tisdag 15 juli 2014

Vilka är identitärerna?

Först förlorade nationalsocialismen slaget om världen. Sen fanns bara de gamla kvar. De var inte så många, öppet i alla fall, och de var gamla. Det såg ut som om problemet med högerextremismen skulle lösa sig av sig självt. Lagom till att de sista av de gamla gick i pension kom dock något nytt: skinnskallarna. De var unga och periodvis ganska många. Men de saknade visioner och disciplin, var nästan bara intresserade av öl och slagsmål. Därefter blev det terroristernas tid. De behöll den positiva synen på våld men var välorganiserade och ideologiskt drillade. Kombinationen av få aktivister och grov brottslighet suddade snart ur Vit Ariskt Motstånd från kartan. Nästa våg bytte taktik; istället för smalt och våldsamt blev det brett och parlamentariskt. Men alla vill, eller får, inte vara med i Sverigedemokraternas finrum. Kanske är det dags för nästa generation? Kanske är det dags för identitärerna?

Thomas Nydahl har skrivit boken "Identitärt - Om rötter, identitet & politisk aktivism" där han introducerar den identitära miljön i Sverige och försöker svara på frågan: vilka är identitärerna? Ett möjligt svar på frågan är att det identitära är en stil. En av Nydahls sagesmän skriver:
I Sverige har [] "identitär" istället med tiden blivit liktydigt med en "finare" intellektuell nationalism, som är noga med moraliska principer och inte blint hyllar fosterlandet, utom bakomliggande högre värden. Man skyller inte på invandrarna, utan på dem som skapar en mångkulturell och globaliserad värld. Man hittar också på nytänkande aktioner med glimten i ögat osv. Inte sällan försöker man närma sig vänstern på olika sätt och förklara för dem att vi har samma fiende.
Denna syn på identitära är inte unikt svensk. I Tyskland pratar man om "nipster", nazi-hipster, om unga högerextremister som försöker vara lite smartare och snyggare än sitt rykte.

Men det identitära behöver inte bara vara en stil. Det är också tankeriktning med rötterna i den akademiska nya högern (franska "Novuelle Droite", tyska "neue Rechte") och dess radikalkonservatism. Ett citat från en av central gestalterna Alain de Benoist (hämtat från Oskorei) får illustrera vad som är nytt i denna höger:
The ENR [European New Right] makes a great effort to identify its real enemy. The main enemy is, on the economic level, capitalism and the market society; on the philosophical level, individualism; on the political front, universalism; on the social front, the bourgeoisie; and on the geopolitical front, America.
Denna anti-kapitalistiska, anti-individualistiska, anti-borgliga, anti-universella och anti-Amerikanska rörelse kallas alltså för "den nya högern". Efter detta får konstateras att den nya högern på intet sätt är enhetlig och Nydahl ger i sin bok korta introduktioner till några av de centrala tänkarna (förutom de Benoist till exempel Guillaume Faye och Tomislav Sunic).

Så vitt jag vet har den nya högern inte satt några djupare avtryck i Sverige, möjligen bortsett från samtidsmagasinet Salt utgiven av Jonas De Geer. Den identitära miljön i Sverige är inte heller stor. Förutom bokförlaget Arktos och konferens Identitär Idé de ordnar, organisationen Nordisk Ungdom och några bloggar på nätverket Motpol. Nordisk Ungdom försökte sig också på en sådan typ av spektakulär aktion som varit så populär i Frankrike när man i samband med bränder i Husby ordnade medborgargarden som skulle skydda privat egendom. Även Sverigedemokraternas ungdomsförbund har visat intresse för det identitära.

Enligt den så kallade "kålsupar-teorin" (eller teorin om den "våldsbejakande extremismen" som den heter på polisspråk) är höger- och vänsterextremistiska miljöer så lika varandra att det är meningsfullt att bekämpa dem på samma sätt. I sin bok använder Nydahl en psykologiskt och sociologiskt förfinad variant av denna teori för att förstå identitärerna. Han använder sin egna bakgrund i en kommunistiska sekt på 70-talet, och de faktorer som fick honom att hamna där, för att försöka sätta sig in i den känsla av rotlöshet som präglar den identitära rörelsen.

Köp boken av författaren här.  

söndag 13 juli 2014

Tredje rikets myter

Det har sagts att om man jämför ett hundra år gammalt uppslagsverk med ett nytt så är det bara inom ämnet historia som mängden fastslagna fakta minskat, inte ökat. Inom alla andra kunskapsområden utökar man ständigt mängden vetande medans historikerna ifrågasätter och kritiserar sådant som var etablerad kunskap för hundra år sedan. Om detta är sant så kan man tänka sig att det finns de som reagerar negativt på det. Sådana som lätt blir språkpoliser, som vill ha ordning och reda, inte en massa tvetydighet och flum.

En grupp där man kan hitta denna typ av personer är bland skeptikerna. Detta kan förefalla förvånande; för skeptiker, sådana som är skeptiska, är väl ifrågasättande och kritik själva livsluften? Enligt min erfarenhet så svaret nej. Många skeptiker är förvisso skeptiska och ifrågasättande men bara inom vissa bestämda gränser. Kritiken reserveras för pseudovetenskapen, "woo-woo" som man säger, medan det som finns inom vetenskapens ramar besparas. Många har dessutom en mycket enkel bild av gränsen mellan vetenskap och "woo-woo": vetenskap är det som precis idag accepteras av en konsensus bland vetenskapspersoner, pseudovetenskap är allting annat.

Såvitt jag har förstått så kan Peter Olausson (med bloggen Faktoider bland annat) sägas vara en del av den svenska skeptikerrörelsen. Mot bakgrund av det jag skriver ovan, så är en av de bästa sakerna med hans bok "Tredje rikets myter" (bokus, adlibris) det utrymme han lämnar åt tvivel och osäkerhet. Det finns en hel del frågor om Tredje riket som vi inte kan besvara och Olausson lyfter fram många sådana på ett förtjänstfullt sätt. Detta rör sig inte bara om sådant som är förlorat i tidens dimma, utan om sådant man helt enkelt inte kan veta. Det tredje riket, och det tyska nazistpartiet, var inte de välordnade monoliter man kan förledas att tro, utan präglades istället av inre motsägelser och konflikter på alla nivåer.

Som ett exempel på sådana obesvarbara frågor kan vi välja den om nationalsocialismen och religionen. Ville nazisterna skapa en ny religion för Tredje riket eller ville de hålla fast vid kristendomen? Olausson besvarar frågan på följande sätt:
[H]är finns det ett antal planer, mer eller mindre välformulerade, genomtänkta, övertygande och motstridiga, som utvecklades av ett flertal förmågor; efter en tysk seger hade dessa helt säkert gått i clinch med varandra, konspirerande och intrigerande, så som brukligt var. Någon enhetlig, övergripande, av högsta ort antagen master plan fanns aldrig.
Som läsare av denna blogg vet så är frågan om nazismen och kristendomen aktuell ännu idag för svenska nazister. Även andra områden där jag har förkunskaper (till exempel olika protonazistiska rörelser) behandlas väl av Olausson.  Bland sina källor till boken lyfter författaren fram Nicholas Goodrick-Clarkes  "The Occult Roots of Nazism" vilket är ett gott val. Jag behandlar den här tillsammans med samme författares "Black Sun: Aryan cults, esoteric nazism and the politics of identity" och Göran Dahls "Radikalare än Hitler?".

På tal om källor måste jag dock lyfta frågan om avsaknad av källhänvisningar och notapparat i boken. Jag accepterar att boken inte är ett akademiskt verk och att notapparaten skulle blivit mycket omfattande men att helt utelämna källhänvisningar är ett underligt beslut. Ett konkret exempel: på sidan 246 i boken diskuteras (bland annat) vilken film som visades på biograf Rex i Antwerpen den 16 december 1944 då en V2-raket slog ned och dödade mer än 500 personer (det största antalet döda orsakade av en V2:a). Olausson noterar att vissa källor säger att det var "Buffalo Bill" men att sanningen är att det var "The Plainsman". Utan någon källhänvisning blir detta bara ett auktoritetsargument: jag kan välja att tro på Olaussons uppgift men bara för att jag gör bedömning att han är noggrann och tillförlitlig. Vill jag veta måste jag göra samma arbete själv som författaren redan gjort. 

lördag 12 juli 2014

Fotboll och mångkultur

När man pratar om idrott och mångkultur har man av tradition talat om boxning och dess fantastiska integrerande kraft. Men eftersom ingen egentligen bryr sig om boxning så har på senare tid ofta fotbollen kommit i centrum.

Upplägget är enkelt: fotbollen, specifikt herrlandslaget, är ett exempel på något som tjänat på det mångkulturella Sverige och är, antingen, en modell för hur hela Sverige gynnas eller ett exempel som övriga Sverige bör följa. Vi i Sverige ska vara tacksamma för att de från andra länder kommer hit och förbättrar vårt landslag. Men när man tittar närmare på verkligheten ser man att den är mer komplicerad än så.

Under de två senaste åren (2013 och 2014) så har sammanlagt 62 spelare representerat det svenska herrlandslaget i fotboll (enligt Svenska Fotbollförbundet (2013 och 2014). För att förenkla och inte behöva använda luddiga begrepp som "bakgrund" eller "påbrå"kommer vi att titta på födelseland. Av dessa 62 spelare är sammanlagt fem stycken födda i ett annat land än Sverige:

  • Jiloan Hamad, född i Azerbajdzjan
  • Guillermo Molins, född i Uruguay
  • Erton Fejzullahu, född i Kosovo
  • Erkan Zengin, född i Turkiet
  • Behrang Safari, född i Iran
Men Sverige importerar inte bara fotbollsspelare, vi exporterar också minst lika många. Lite googlande hittar fem spelare födda i Sverige som spelade landskamper för andra landslag än det svenska under samma period:

  • Martin Kayongo-Mutumba, spelar för Uganda
  • Miiko Albornoz, spelar för Chile
  • Louay Chanko, spelar för Syrien
  • Imad Zatara, spelar för Palestina
  • Omid Nazari, spelar för Iran
Faktum är att listan över svenskfödda som spelar för andra landslag troligen är längre: möjligen spelade Samuel Wowoah för Liberia under perioden, Kujtim Bala för Kosovo eller Mika Väyrynen för Finland.

Någon kanske vill invända att även om det bara är fem svenska landslagsspelare som är födda utomlands så är det desto fler som har föräldrar från andra länder. Det är naturligtvis sant men det finns samtidigt en mängd spelare födda utomlands men uppvuxna i Sverige som spelat i svenska ungdomslandslag men som nu representerar andra länder.

Slutsatsen av detta är att det är en alldeles för enkel bild av mångkulturen och fotbollen att det kommer hit personer från andra länder och hjälper vårt landslag. En lika tydlig bild är att en del av oss i Sverige har starka band till andra länder och reser dit och hjälper deras landslag. Och denna bild är nog lika sann även på andra områden än fotboll.

onsdag 9 juli 2014

Rapport från en vapenmässa

I somras besökte jag min första vapenmässa: Eurosatory i Paris. Eurosatory är "THE LARGEST INTERNATIONAL Land and Air-Land DEFENCE and SECURITY EXHIBITION". Nedan följer några av mina bilder från mässan.

På den här mässan kan man köpa vapen för att döda människor på jätte-jättelångt håll,
på jättelångt håll,
på långt håll,
på håll,
på nära håll
och på jättenära håll.

Det är vad jag kallar valfrihet.

Eftersom jag är på en vapenmässa saknas det inte svenska företag: en egen paviljong och montrar för företag som Saab, Flir, med mera.


 
Bäst på mässan var Bofors Test Center som i sin monter bjöd på Kanonvodka, snacks och direktsända explosioner från Karlskoga.

Indien och Pakistan hade sina montrar 20 meter från varandra.

Observera pakistaniernas slogan "Tested in labs. Proven in battle fields".

Alla sorters människor besöker en vapenmässa.

onsdag 28 maj 2014

Liten skola för lata samhällsjournalister

Tänk dig att du arbetar som journalist med samhälle och politik som bevakningsområde. Din elake arbetsgivare kräver att du levererar en spännande nyhet som kan väcka intresse och engagemang hos er publik men du hittar ingenting. Oroa dig inte, här får du ett kassaskåpssäkert tips: jämför kommuner.

Du visste det förmodligen inte men i Sverige har vi något som kallas kommunalt självbestämmande. Det betyder att inom vissa områden så bestämmer kommunerna själva hur man ska bedriva sin verksamhet. Som en konsekvens av detta finns det områden där den kommunala verksamheten skiljer sig åt. Och om det inom ett område finns något som varierar så går området att ordna: något är störst, något är minst och så vidare.

Det är här du hittar din nyhet. Dagens exempel: Stora skillnader när det gäller hur mycket de gamla får betala för sin mat. Äldreomsorgen är en kommunal angelägenhet. Alltså skiljer sig äldreomsorgen mellan kommunerna och därför är avgifterna för mat från äldreomsorgen olika. Och om de är olika så har någon kommun högst avgifter. Voila! Dagens nyhet är hittad. Låt för all del bli att påminna läsarna/lyssnarna/tittarna om att olikheter mellan kommuner är en effekt av det kommunala självbestämmandet och detta i sin tur är orsaken till att vi har kommunalval i höst.

En enkel googling på "kommun 'olika mycket'" illustrera metodens användbarhet:
 och så vidare.


tisdag 27 maj 2014

Om Europaparlamentsvalet

Lite kuriosa hämtat ur den fantastiska valstatistiken på valmyndighetens hemsida (sidan uppdateras kontinuerligt tills valet är färdigräknat):

"666 för en EU:s Super-state med frihet, jämlikhet, rättvisa, fred, kärlek och lyckan" tappade 40% av sina röster från förra valet men fick ändå tre röster.

De (minst) 39 personer i Sverige som ville rösta på Kristna Värdepartiet lyckades använda (minst) sex olika partibeteckningar på valsedlarna när de gjorde detta: kristina värdepartiet (14 röster), Kristna Värdepartiet (11), Kristna värdepartiet (6), Kristna värde partiet (3), KRISTNA VÄRDEPARTIET (3) och Kristna värdepariet (2 röster).

Fem personer röstade på "Svenkarnas parti".

Populäraste personkryss-kandidaten är Ilona Svensson som blev kryssad på 80% av valsedlarna för Sveriges Nationella Demokratiska Parti (det vill säga fyra röster).

Flest unga kandidater på valsedeln har Klassiskt liberala partiet där 60% (det vill säga sex personer) är under 29 år.

Medan bara ett parti bara hade enbart kvinnor på sina valsedlar (Feministiskt initiativ) hade hela sju partier bara män: Äkta Demokrati, Sverigesmultidemokrater, Sverige ut ur EU/ Frihetliga Rättvisepartiet (FRP), Socialistiska Välfärdspartiet, Republicans right, Klassiskt liberala partiet och 666 för en EU:s Super-state med frihet, jämlikhet, rättvisa, fred, kärlek och lyckan.

onsdag 30 april 2014

Några tankar om Ukraina

Jag har tidigare på denna blogg varit kritisk mot nyhetsrapportering angående utländska händelser i massmedia (Ukraina, Thailand, Syrien, Egypten,..., En ny bild av Syrien). Men frågan är om inte rapporteringen från Ukraina är den mest vinklade jag upplevt.

Jag tror säkert att det fanns en massa skit i Ukraina under president Janukovytj, att Ryssland agerar utifrån sina egna intressen och att man inte kan lita på Putin men nog finns det några fler relevanta vinklingar på Ukraina-krisen än de som används idag:

En majoritet av de ukrainare som röstade i senaste presidentvalet har sett sin valde president störtas och drivas på flykt av en revolt ledd av inhemska nynazister och understödd av utländska krafter. Är det då underligt om det finns en viss skepsis inför ett framtida val? Vad skulle hända om en ny ryssvänlig president vann valet? Finns det något som talar för att denne skulle respekteras?

Polis och militär som vägrar att skjuta på sitt eget folk eller använda våld mot civila som ockuperar myndighetsbyggnader brukar hyllas för detta i västliga media. I detta fall kan reportrar och inbjudna gäster hummande instämma i att det är synd för regimen i Kiev att den upplöste Berkut, eftersom styrkan hade kunnat kom väl till pass. Alltså den polisstyrka som för några veckor sedan anklagades för att massakrerat demonstranter på Maidan.

Federalister som kämpar för rätten till lokalt självbestämmande brukar oftast få en gynnsam behandling i massmedia eftersom det ses som en ganska defensiv hållning. De flesta aktivistgrupper brukar hänvisa till på det sätt de betecknar sig själva eller med neutrala termer. I annat fall brukar beteckningen motiveras; man säger inte "terroristorganisationen Hamas", utan "Hamas som terroriststämplats av Israel, EU och USA"). Detta gäller dock tydligen inte för "de proryska separatisterna i östra Ukraina" som alltid betecknas just så.  

Man kan ju också tycka att Ukrainakrisen borde vara ett utmärkt tillfälle att lyfta en mer allmän diskussion om nationer och deras gränser. Som jag förstår saken så var argumentet mot att Krim skulle få lämna Ukraina bara att Krim de facto tillhörde Ukraina. Vad befolkningen tyckte verkade inte spela någon roll. Med denna princip som rättesnöre är det ju lätt att ta ställning i många andra konflikter. Nej; kurderna har inte rätt till något eget land eftersom deras områden i dag tillhör Turkiet, Irak, med mera. Nej; Nordirland kan inte lämna Storbritannien och förenas med Irland. Nej; baskerna kan inte få något eget land och så vidare.

När vi ändå funderar på allmänna diskussioner som man kunde lyfta så har jag inte undgått att notera hur oproblematiskt det verkar vara att definiera rysk etnicitet. 97% av invånarna i Narva i Estland är etniska ryssar, lär jag mig i ett radioreportage, och en tredjedel av ryssarna i Estland är estniska medborgare. Hur många etniska ryssar finns det i Sverige? Hur många av dem är svenska medborgare? Är inte alla svenska medborgare svenskar?