fredag 2 december 2011

Det kallas bait-and-switch

Vad vi ser i Dagens Nyheters serie om högerextremismen är troligen en så kallad "bait-and-switch" -kampanj. En sådan sker i fyra steg:

  • Identifiera målet. Vem/vad är måltavlan för kampanjen?
  • Visa betet. Betet är en representant för måltavlan som allmänheten uppfattar mycket negativt.
  • Få offret att agera. Med hänvisning till betets uselhet driv kampanj för att ändra lagar, regler eller liknande.
  • Byt. När man genomför ändringarna enligt punkten ovan, utöka definition så att många fler drabbas.

Man har tidigare till exempel kunnat se en sådan "bait-and-switch"-kampanj rörande pedofili, där beskrivngar av hemska övergrepp på barn lett till att man nu kan hamna i fängelse för att man innehar tecknade bilder av nakna barn. Många skulle säkert också mena att de är vanliga gällande narkotika, där heroin-överdoser hos prostituerade tonåringar spelar rollen av bete.

Även om man får säga att DNs intervju med Nationaldemokraternas chefsideolog Vávra Suk gav ett oväntat rakt och sympatiskt intryck så spelar han utan tvivel rollen som bete. Nationaldemokraterna är ovanligt otrevliga representanter för det DN (och Expo) kallar högerextremism. Att begreppet högerextremism kan vara mycket omfattande gavs prov på i den första artikeln där det fanns glidningar som att alla som motsätter sig principen om alla människors lika värde är högerextremister, eller att alla som använder våld som politisk metod är det.

Att det finns krav som kampanjen kommer att driva verkar också tydligt. I den första artikeln hyllas Facebook för att de vill bli bättre på att censurera politiska åsikter i sitt nätverk. I artikeln om Suk görs en stor poäng av att Nationell Idag får presstöd. Det nämns att reglerna efter det har ändrats men de är fortfarande "tekniska", det finns inga ideologiska krav på mottagarna. Det är något som många utan tvivel skulle vilja ändra.

Till sist frågan om det spelar någon roll om man blandar ihop till exempel nynazister och islam-kritiker? För att argumentera för att det gör det vill jag citera från en recension i tidningen Sändaren (jag kan dock inte hitta texten på nätet). Sändaren är alltså Missionskyrkans tidning och som sådan mycket snäll. Om det verkligen fanns något sådant som "snällism" skulle säkert flera från Missionskyrkan glatt träda fram som representanter för rörelsen.

Recensionen är av Lisa Bjurwalds "Europas skam, rasister på frammarsch" och den innehåller följande:
Antisemiter sluter ibland taktiska allianser med extrema islamister och ligger i fejd med den antimuslimska strömning som å sin sida viftar med Israelflaggor och använder feminism och hbt-rättigheter som argument.

Och religion: för den civiliserade judisk-kristna kulturen, mot den "medeltida öken-religionen" islam.

Det är islamofobisk rasism som är svårast att känna igen - rasism betyder ju förintelse, folkmord, skinheads, inte välfärdskramande kvinnliga människorättsjurister - och det är de som har vind i ryggen, de sitter i många europeiska parlamentariska församlingar - 40 i bara Strasbourg - med miljontals väljare bakom sig.
Recensentens problem är alltså att han har svårt att upptäcka att de kvinnliga människorättsjuristerna som tycker om välfärd, feminism och Israel och kämpar för hbt-rättigheter är rasister. Jag hoppas att det inte bara är jag som ser en annan lösning på hans problem: de kanske inte är rasister? I alla fall inte rasister på samma sätt som förintelse, folkmord och skinheads är det.

onsdag 30 november 2011

För enkelt, DN

I Dagens Nyheter inleds idag, i samarbete med tidningen Expo, en artikelserie om den "extreme makeover" som högerextremismen genomgått (inledning, artikel). Att döma av inledningen och den första artikeln verkar DN satsa på en för enkel analys. Här finns det nämligen bara en högerextremism, som kanske ändrar skepnad men som alltid består. Av den debatt som Rasmus Fleicher försökte starta (Aftonbladet, mitt lilla bidrag) om värdet av att i alla fall skilja på två sorters extremhöger finns inga spår. Organiserade nynazister, fulla skinnhuvuden, motståndare mot Islam och SD-riksdagsmän är alla av samma skrot och korn. Kanske ännu fler förresten: vissa formulering tyder på att kanske alla som inte tror på alla människors lika värde är högerextremister. Eller att alla som använder våld som politiskt medel är det. Även den alarmistiska tesen "farlig propaganda finns numer bara ett musklick bort" känns väldigt enkel och framförallt gammal. För tjugofem år sedan kanske den väckte viss uppmärksamhet men idag är det väl knappast någon som sätter morgonkaffet i halsen.

måndag 28 november 2011

En resa till Malmö

Detta inlägg ingår i en serie om misslyckade jobbintervjuer. Tidigare inlägg är Möte med Sascha och Den ensamme miljonären.

Jag svarade på en jobbannons för en Technology Programmer hos ett datorspelsföretag i Malmö. För att sålla bland de sökande skickade bolaget en "quiz": ett frågeformulär med sammanlagt 44 frågor inom elva kategorier. Några delar var obligatoriska och andra frivilliga beroende på om de var relevanta för den aktuella tjänsten eller inte. Några exempel:

Name the 3 biggest problems you want to avoid when making an OO design and how you try to work around them. (C++/OO-metodik)

You need a sorting algorithm to sort large numbers (about 10000000) unsigned short(0-65536 on Win32 platforms) What sorting algorithms would you use and what is your reason for using it. The numbers will be input completely randomized every time the sort is called s no frame to frame coherency can be used. And why would you use this algorithm speed is of the essence. (Algoritmer)

For a 2D surface described with a beizier curve how would you calculate the reflection angle of a vector that is reflected from it. The incoming vector is defined V1. (Matematik och optimering)

Explain what a first and second rank tensor is in the application of rigid body dynamics in 3d. (Fysik)

What is the usual constraint for how many bones a mesh can use if we want to do the skinning on the GPU? (3D-grafik)

How would you implement emotions into the characters of a game. Detailed description is required. (AI)

Eftersom jag var arbetslös gick jag seriöst till väga. Med hjälp av vänner och ett universitetsbibliotek löste jag rimligt många uppgifter och skickade in. Mitt svar omfattade elva A4-sidor. Ganska snart fick jag ett positivt svar från företaget. De gillade mina svar och ville träffas. Arbetsförmedlingen betalade min resa till Malmö och vänner ställde upp med logi.

Lagom sjösjuk efter en lång X2000-resa dök jag upp i Malmö på förmiddagen. Intervjun skulle äga rum efter lunch i deras lokaler vid en gågata mitt i stan. Kontoret såg precis ut som mina fördomar hade sagt mig: alla persienner var fördragna för att hålla sommarsolen ute. Mitt i kontoret stod några slitna soffor framför en jätte-TV med inkopplad spelkonsol. Alla skrivbord var täckta med leksaker och väggarna med SF-affischer.

Först träffade jag den rekryterare jag haft kontakt med tidigare. Hon (sic!) ställde lite allmänna frågor om bakgrund, utbildning, personlighet och så vidare. Sen kom intervjun med min möjligen blivande chef samt möjlig kollega. De började med att säga att de inte hade något behov av en "teknisk programmerare". De hade tillräckligt många och dessutom utvecklade företaget inte längre någon egen fysikmotor utan köpte in en utifrån. Vad de behövde var en "scrip-apa" som kunde hålla den kreativa personalen på gott humör. Att mina script skillz var långtifrån tillräckliga var uppenbart från mitt CV. Efter detta följde en stund med utbyte av lite plattityder innan jag fick gå därifrån.

Om denne chef jag träffade överhuvudtaget varit inblandad i beslutet att kalla mig på intervju vet jag ej. Om jag blev en liten bricka i någon sorts intern maktkamp vet jag inte heller. Jag var i alla fall lite glad över att jag inte behövde ta ställning till om jag verkligen ville att mina barn skulle bli skåningar.

Att välja film

Nyligen försökte jag beskriva mitt filmintresse med orden "väljer film efter regissör och inte titel". Sen började jag fundera över den relativa statusen hos olika faktorer som kan påverka valet av vilken film man vill se. Att regissör trumfar titel borde väl vara ganska klart men det finns ju många andra saker som kan åberopa.

Vi tänker oss alltså följande situation: en grupp personer, typisk borgerlig kulturelit, ska gå och se en film tillsammans och diskuterar vilken man ska välja. För att kunna föreställa sig fler möjliga faktorer än vad än normal kväll på en SF-biograf erbjuder tänker vi oss att filmen ingår i programmet på en bred filmfestival. Vilka argument trumfar andra och hur vinner man diskussionen? Nedan följer min rankninglista för statusen hos olika argument:

  1. Regissör. Hos mig vinner argument av typen "det är ju den nya av X. Hen som tidigare gjorde Y" över alla andra.
  2. Land. Fördomsfullt nog tänker jag mig att detta argument hamnar som nummer ett hos en mer cineastisk grupp än den som avses här. Landet i fråga måste naturligtvis vara ovanligt i filmsammanhang eller förknippat med en egen filmtradition för att argumentet ska fungera.
  3. Manusförfattare. Också en möjlig utmanare till första platsen. I begreppet infattar jag här också författare till ursprungsverket. Därigenom kan argument få en avsevärd kulturell tyngd från den litterära sfären. För originalmanus finns ju en nördfaktor också, om allmänheten är dålig på att hålla reda på regissörer är den ännu sämre på manusförfattare.
  4. Skådespelare. Att bedöma en film utifrån huvudrollsinnehavare är naturligtvis ett tvåeggat svärd. Det finns skådespelare med sådan "indie-cred" att det kan övervinna okänd regissör, konventionellt land och svagt manus men de är inte många. Å andra sidan finns det skådespelare som är namn på egna genrer så valet av huvudrollsinnehavare kan säga mycket om filmen. Kom dock ihåg att Magnolia är en Tom Cruise-film.
  5. Bolag. Med bolag menar jag antingen distributör eller produktionsbolag. Bland de senare är det väl främst bland animerade filmer argumentet används men där har det väl också visat sig ha en hög träffprocent i fråga om hur filmen är. Att åberopa distributör för att försvara sitt filmval är väl egentligen att fegt lita på en utomstående expert. Äkta kulturelit försöker att inte vara för öppna med sitt guru-beroende. Att föra in andra experter (recensioner, betyg, IMDB, och så vidare) i diskussionen skulle medföra att detta inlägg skulle svälla avsevärt.
  6. Producent. Man skulle ju kunna tro att åberopa producent skulle få extra obskyr-poäng på samma sätt som manusförfattare. Men faktum är att detta blivit något som till och med används i annonser: "Av producenten till...", "Från teamet bakom..." och så vidare. Så vitt jag kan begripa en stark indikator på en konventionell och dålig film.
  7. Affisch. För dem som väljer film först i kön på biografen så kan ju affischen vara ett lockande argument att använda. Och det är nog inte helt omöjligt att bedöma en films kvalité utifrån dess affisch.
  8. Trailer. Trailer-skapares oförmåga att korrekt representera en film är väl legendarisk och behöver nog inte kommenteras närmare.
  9. Titel. Om titeln innehåller en siffra som indikerar att det är en uppföljare så används detta argument nog ganska ofta. Men då är det, menar jag, egentligen en kamouflerad version av något av argumenten ovan, till exempel skådespelare, bolag, producent eller till och med regissör. I andra fall är titel det dummaste argument jag kan tänka mig.
Så det var mina tankar om detta pressande ämne. Jag tar gärna emot andras åsikter, kommentarer eller förslag.

fredag 18 november 2011

Den ensamme miljonären

Min serie med tidigare jobbintervjuer fortsätter med "Den ensamme miljonären":

Jag svarar på en intressant annons. Företag ligger bra till, sysslar med spännande saker som jag dessutom har viss erfarenhet av, avknoppningsföretag från universitetet och så vidare.

Blir uppringd av en äldre man som ger ett lätt förvirrat intryck, grundaren och ägare. Han berättar att intervjun kommer att vara nästa torsdag kl.16 på en adress i Djursholm. Verkar förvirrad av koncept som pappaledighet, barnvakt, och så vidare. Medan vi pratar upptäcker han att det finns en bloggare med mitt namn. Frågar om det är jag. Blir lite orolig när jag bekräftar, tar det mycket tid, mitt bloggande? Jag försäkrar att det aldrig tidigare hindrat mig från att heltidsarbeta.

Nästa torsdag: är naturligtvis sen. Har inte full koll på var intervjun ska äga rum. Det visar sig i alla fall vara ganska lätt att hitta: åk igenom Djursholms centrum, sväng vänster längs med stranden och leta bland de stora husen med sjöutsikt. Huset ligger på en udde, ägaren har valt sidan med utsikt över småbåtshamnen istället för badstranden. Kanske lugnare?

När jag ringer på ekar steg inifrån. Jag väntar mig en husa men det är värden själv som öppnar. Han erbjuder mig tofflor, intervjun sker i det nedre biblioteket där golvet är kallt. Vi börjar enligt standardmallen: jag säger något kort om mig själv och kommenterar något kring mitt CV vilket han har läst. Han berättar lite om företaget och sig själv. Det blir snart tydligt att huvudanledningen till att jag valts ut för intervju är min doktorstitel. Tankar kring skillnaden mellan oss i framkant, de naturliga ledarna, vi som strävar efter excellence och resten, skocken, massmänniskorna duggar tätt. Han funderar på att dela företaget i två: ett framåtsträvande som ska leda utvecklingen och ett med vanliga människor som ska utföra mekaniska tråkiga arbetsuppgifter. Vi diskuterar affärsmöjligheter, olika affärsområden, Turkiet, Brasilien, Afrika. Min värd visar sig vara ett patenttroll. Sitter på en massa gamla patent om olika sätt att använda automatiska bildanalys och kameror i mobiltelefoner tillsammans. Hoppas att stämma Google.

Hos mig finns det dock en hel del problem. Han oroar sig för att jag har en familj: sånt kan stjäla tid från arbetet. Bloggen finns också kvar som tagg: jag verkar ha humanistiska intressen. Det är väl i och för sig ett utmärkande drag för män av vår sort men tiden, var finns tiden? Innehållet i bloggen kommer också upp. Tydligen har adressen skickats runt bland de anställda som bidragit med utdrag som kan säga något om min karaktär. Har jag någon gång skrivit att det är bra att klaga på sin arbetsgivare? Jag är en rebell slår han fast. Skägget. Klädseln. En människa vill signalera något när han väljer att avvika från normen. Själv är han också excentrisk, visst, han tycker om att ha träskor. Men jag, jag är en revolutionär.

Samtalet pågår i två och en halv timme. Medan jag tar på mig skorna kommer frågor som vilken uppsägningstid jag har och vilka min löneanspråk är upp. Han vill att jag ska träffa en god vän till honom, professor i Linköping, sitter i styrelsen, på nästa intervju. Han föreslår att vi kan ta den på kvällen för att underlätta för mig att komma ifrån.

Denna andra intervju blev aldrig av och jag är inte säker på att jag är så ledsen över det.

Som man kan förstå av det jag skriver ovan finns det en viss risk att någon person som vet vad jag pratar om läser detta. Därför vill jag betona att detta är min högst subjektiva bild av det inträffade och att jag inte menar att vara respektlös.

torsdag 17 november 2011

Möte med Sascha

Jag har just bytt arbete och därför gått på en massa intervjuer. Jag har då blivit påmind om en del andra minnesvärda jobbintervjuer jag gjort och tänkte dela med mig av några av dem. Vi börjar med "Möte med Sascha":

Jag hade just lämnat universitetet och sökte en mängd olika arbeten. En annons var från en "hedge fund" som sökte en "outstanding programmer" för ett "exciting job". Jag fick ett positivt svar även om den svarande oroade sig för min bristande programmeringserfarenhet (vilket alla potentiella arbetsgivare gjorde då). För att visa min duglighet fick jag lösa en del uppgifter (Perl-programmering rörande reguljära uttryck) och skicka in. Min lösningar föll i god jord och jag blev kallad på intervju. Den skulle äga rum på Berns kl. 13 en vardag i mellandagarna det året. Med min erfarenhet begränsad till det spartanska universitetslivet begrep jag inte att en intervju på en restaurang kl. 13 skulle innebära att jag blir bjuden på lunch. Så jag hade redan ätit när jag kom. Mina värdar skulle inte heller äta eftersom detta varken var deras första eller sista lunchintervju denna dag. Men maten var ju gratis så jag beställde i alla fall något litet.

Min värd var alltså Sascha. Han var i min ålder ungefär, kanske något yngre. Han hade arbetat som aktiemäklare på en schweizisk bank och påbörjat en doktorandutbildning i ekonomi på Stockholms universitet. En dag hade han fått "den stora idén". Han gjorde vad varje vettig person skulle göra: hoppade av doktorandstudierna och startade eget. Företaget bar hans adliga namn och skulle alltså utveckla en teknologi för att stödja idén och sen tjäna pengar på den. De hade gjort tester mot gamla börsdata och haft mycket stora framgångar. Enligt Saschas åsikt skulle det dröja ett och ett halvt till två år innan någon annan i världen skulle komma på samma sak och under den tiden gällde det att dra in så mycket pengar som möjligt. Blixtsnabb, automatiserad handel med stora volymer på ett tjugotal börser runt om i världen. Pappa och hans kompisar hade lagt in de första miljonerna i startkapital. Sedan skulle alla intäkter gå in i fonden för att maximera utfallet. De anställda skulle få låg lön men med optioner som skulle ge mycket god avkastning om man stannade i minst tre år.

Enligt Sascha hade de redan intervjuat några mycket dugliga utländska kandidater som skulle vara beredda att flytta till Stockholm för jobbets skull. Hur han lyckats övertyga någon att ge upp ett arbete för att satsa allt på en idé, utan att berätta vilken idén var, förstod jag inte. För naturligtvis var "den stora idén" hemlig, annars skulle ju någon annan kunna stjäla den och komma först till skatten. Sascha hade också en del andra djärva idéer, till exempel för hur projektledningen i företaget skulle se ut: man skulle ha en intern "projektbörs" där alla aktuella projekt lades upp och där de anställda sedan skulle bjuda på projekten med de timmar de skulle behöva för att färdigställa dem. Lägst antal timmar fick uppdraget. Vi avslutade lunchen på utsatt tid och skiljdes åt. När Sascha senare fortfarande inte var övertygad om min duglighet utan vill ha flera lösta uppgifter beslöt jag mig för att släppa företaget och gå vidare.

Nu några år senare så kan Google svara på hur det gick sen: företaget finns kvar idag men verkar mest ägna sig åt systemutveckling på konsultbasis. Det verkar finns i alla fall en "hedge fund" som använder Saschas strategier idag. Av allt att döma så var den stora idén automatiserad handel baserad på nyhetstelegram och andra nyhetskällor, där alltså systemets förmåga att snabbare än en människa avgöra om en kvartalsrapport tas emot positivt eller negativt är avgörande. Hur revolutionerande detta var för några år sedan vet jag ej, men utförandet spelar säkert också en stor roll för framgången. På det hela taget så känner jag ingen ånger idag över att detta blev en av de vägar jag ej valde.

Om någon av någon anledning skulle känna igen Sascha eller företaget i denna text så vill jag klargöra att detta är min minnesbild av det inträffade (möjligtvis lite vinklad för ökat underhållningsvärde). Jag vet inget om vad Sascha eller hans verksamhet och vill inte vara elak mot en främmande människa.

onsdag 9 november 2011

Larrys hörn

Jag besökte för några veckor sedan den utmärkta butiken Larrys Corner på söder. Då började jag fundera på detta med generationer inom "Jag Vill Vara Farlig"-kulturen. Egentligen är det inte så konstigt, samhället förändras och vilka värderingar och normer som råder ändras med det. Det som varit farligt ses efter några år som tamt och det som varit rumsren vetenskap kan bli farlig utanförkunskap. Men det är också en individuell känsla: den första barnförbjudna film man såg, de böcker eller tidningar som man la ner så stor energi på att söka efter, allt sådan har en speciell plats i ens hjärta som nog kan vara svår att förstå för en person som laddar ner den från nätet 20 år senare.

Jag har förut reflekterat över att det är tydligt att min generation nu har vuxit upp. En författare som Peter Sotos säljs idag i svindyra numrerade, signerade upplagor, där de första 50 exemplaren kommer med ett unikt konstverk. Men det är i alla fall nya böcker. Jag har själv "Standing in two circles" i bokhyllan. Alla artiklar, låttexter med mera mellan åren 1986 och 2007 av farlige Boyd Rice samlade, signerad och numrerad, med unikt experimentellt fotografi och skiva med musik och "spoken word"-framträdande. Exakt vad den kostade kommer jag inte ihåg men den var nog dyr. Och efter mitt besök på Larrys Corner så fyller jag nu på med de tre första numren av Carl Abrahamssons "The Fenris Wolf" samlade i en volym. Bara numrerad och inte så dyr, men frågan är om någon person utanför min JVVF-generation (med sin höjdpunkt under det tidiga 90-talet) skulle kunna tänka sig att köpa den? För den som tycker att både Boyd Rice och Abrahamsson är för mainstream så såg jag att nu finns också samtliga nummer av "Video Ferox" (köp) att köpa i inbunden samling.

tisdag 25 oktober 2011

Peter Jacksons Braindead

Det är svårt att förstå att det är samme Peter Jackson som gjorde Sagan om Ringen-filmerna. "Braindead - Den officiella spypåsen":

måndag 24 oktober 2011

Mitt besök vid Area 51

Här kommer några bilder och en kort beskrivning av mitt besök vid Area 51 2003. För även om Area 51 i första hand idag är popkulturellt känt som ett ställe där USAs regering förvarar störtade ufon så finns det faktiskt en riktig sådan plats som man (nästan) kan besöka.

Jag var i Las Vegas i ett jobb-relaterat ärende och tog en dag ledigt. Efter att ha googlat lite hittade jag en del företag som erbjöd utflykter till Area 51 men väl på plats visade det sig att inget av dessa var aktiva. Därför tag jag själv tag i saken och hyrde en bil.



Från Las Vegas åker jag norrut några timmar på "The Extraterrestrial Highway" (det officiella namnet på vägen).



Sen stannade jag i byn Rachel som ligger på gränsen till flygvapenbasen "Nellis Air Force Range" och Area 51. Där gick jag på "Little A'Le'Inn", en kombinerad restaurang och souvenirshop, och köpte en t-shirt, några broschyrer och en karta. Stället var helt dött och jag tyckte det kändes lite för pinsamt att inleda en djup konversation med mannen bakom baren.














Med hjälp av kartan gav jag mig sen ut i öknen. Det var faktiskt ganska häftigt. Efter ett tag kom man fram till en oasfalterad avtagsväg med en ensam helt övergiven postlåda (som påstås vara dit man kan skicka post till Area 51).





Man kan inte smyga fram på en grusväg i öknen.



När man följde vägen började ganska snart varningsskyltarna dyka upp om att militären har rätt att skjuta skarpt utan varning om du passerar gränsen till området. Sen kom man fram till en bom, eller liknande, och där fick man stanna. Det stod en tom militärjeep på en kulle i närheten och det fanns flera automatiska kameror i marken som riktades mot dig. Efter det vände jag och åkte tillbaka. Även om jag kanske inte trodde att jag skulle bli skjuten så hade jag inte någon större lust att bli upplockad av militärpersonal och förhörd. Tydligen är det så att du kullar jag kom fram till förut låg utanför området så att man kunde köra upp på dem och titta in på området men att området utvidgades för att hindra det.

Några bilder från området med fotoförbud finns inte, helt enkelt för att jag var för rädd för att ta några risker.

fredag 21 oktober 2011

Japanska ordbilder

Inom pedagogiken används begreppet "ordbild" för att beskriva hur små barn som inte kan läsa ändå kan veta vad ett ord betyder. Idén är enkel: precis som barnet vet att en bild på en blomma har en relation till ordet "blomma" så kan det lära sig att bilden "PAPPA", sammansatt av raka streck och halvbågar, har en relation till ordet "pappa". Förståelsen av en ordbild kräver inte att man har något begrepp om bokstäver, uttal och så vidare.

När jag besökte Tokyo noterade jag att kvällshimlen täckt med neonskyltar påminde mycket om motsvarande himmel i London eller New York. Efter ett tag kom jag på varför: många stora japanska företag som Sony och Panasonic har västerländska namn, på skyltar stod det just Sony eller Panasonic. Fast egentligen står det ju inte "Sony", snarare är det ju ordbilden "SONY" som är företagets symbol. De flesta japaner vet inte att "Sony" är ett ord bestående av de fyra bokstäverna "S", "O", "N", "Y" och det behövs inte heller, de vet vad bilden betyder.

Denna kanske inte så djupa tanke får tjäna som motivation för att publicera illustrationen nedan från Tokyos gator som visar att ordbilden "UFO" också verkar användas i Japan:

onsdag 19 oktober 2011

Rare Zombie presenterar

När jag blev en ung vuxen i Örebro i slutet av 1980-talet var gänget kring Rare Zombie några man längtansfullt såg upp till. Därför är det en stor glädje att här, med en av upphovsmännens godkännande, få presentera en av deras skapelser, bevarad för evigt. Jölle Jörälv och Fredrik Nilssons "Myskoxen Klasse och det mystiska tefatet":













tisdag 18 oktober 2011

För länge, länge sedan...

Eftersom jag nu äntligen förstått hur scannern i min "nya" skrivare fungerar blir det nu plats på bloggen för det som med en fackterm kallas "gammalt mög":



Och det första inlägget handlar om min nya profilbild ovan. Detta smickrande porträtt är som ses både signerat och daterat av den redan då så professionell Mats Jonsson. Jag hoppas naturligtvis att hans karriär fortsätter i raketfart så att bilden blir värd sin vikt i guld snart.

Bilden ritades alltså av Mats 1994. Så vitt jag kommer ihåg så är repliken autentisk. Att jag redan för sjutton år sedan skulle pikats med åldersreferenser är, fortfarande, obegripligt. På den tiden bodde jag i Uppsala. Att jag vet att bilden ritades på Uplands nation en sen fredagskväll (eller tidig lördagsmorgon) behöver inte förklaras för den som var med då. Dessutom vet jag att den är ritad på hösten, troligtvis i oktober, eftersom pappret är en Oktoberfest-dekoration. Det enda jag väl inte vet är om Fraso någonsin kom?

måndag 17 oktober 2011

Lady Gaga of Thelema

Jag tror att detta kanske kan vara ett genombrott i min förståelse av de udda existenser som intresserar mig.

För några dagar sedan besökte jag ett köpcentrum (eller kanske en galleria, jag är inte helt säker på distinktionen). Där såg jag flera gånger omslagsbilden (finns det verkligen sådana nu för tiden?) till den inte helt obekanta artisten Lady Gagas inte helt obekanta skiva Fame Monster (se nedan, jag kan erkänna att även om jag kände igen Gaga så visste jag inte vilken bild det var).



Efter besöket (tidsmässigt men ej kausalt) drabbades jag av hög feber och var sängliggande i två dagar. När jag vaknade ur mina yror hade jag insett att Gagas bild är en referens till denna mycket berömda bild på världens ondaste man, Aleister Crowley:



En snabb kontroll visar att detta har hela internet känt till sen Fame Monster släpptes (se till exempel här och här).

Som jag ser det finns det två möjligheter: antingen har jag sett en diskussion om detta men glömt bort det (eftersom jag fokuserade på vilket kön hen har) och febern lyfte fram minnet igen, eller, och det är detta som är spännande, så finns det individer som ofta (alltid?) tänker som jag gör när jag har hög feber. De personerna lever i så fall i en mycket spännande värld.

onsdag 5 oktober 2011

Att låta en antisemit tala

På tisdag tänkte jag gå och lyssna på Jüri Lina i Stockholm. Detta borde vara en typisk sak för mig att tipsa om i bloggen men det kommer jag inte att göra. Eftersom jag inte sett att information om föreläsningen postats öppet på nätet så tänker jag inte bli den förste att posta den. Anledningen är, som nog många av er gissat, att om information om föreläsningen blir för sprid finns det en stor risk att den inte blir av.

Jag vill mycket tydligt klargöra att jag med rubriken på detta inlägg inte vill peka ut Jüri Lina som antisemit. Jag tänker överhuvudtaget inte ta ställning i den frågan i detta inlägg. Men det är just för att vissa personer uppfattar honom som antisemit som föreläsningen är i fara.

Jag tror att det mest irriterande i det som ofta händer är fegheten. Om man känner att en antisemit inte bör få tala oemotsagd och därför går på en föreläsning och ställer kritiska frågor har man mitt fulla stöd. Om man inte vill eller får gå på föreläsningen men istället står utanför och delar ut kritiska lappar, jättebra. Om man ordnar en motdemonstration som hindrar eller skrämmer bort besökare så har man inte mitt stöd men får i alla fall en vis förståelse. Men det är inte något av detta som oroar mig utan istället telefonsamtalet till hyresvärden: "vet du att ni hyr ut lokaler till nazister?", "vad tror du att Aftonbladet skulle säga om att ni hyr ut lokaler till nazister?" eller "tror du att er andra hyresgäst ICA tycker om att ni också hyr ut till nazister?". Det är helt enkelt fegt.

Jag ska inte komma dragandes med yttrandefriheten. Yttrandefriheten är en relation mellan staten och medborgarna, inte sinsemellan medborgarna. En inställd föreläsning efter påtryckningar mot hyresvärden är inte ett brott mot yttrandefriheten, lika lite som det faktum att det begås mord i Sverige betyder att den svenska staten bryter mot människors rätt till liv och hälsa. Istället tar jag fram en annan gammal bekant: det sluttande planet. För det är något jag tror på. Ju lättare det blir att stoppa antisemiter från att tala, desto större risk befinner sig alla utanför mittfåran i. För "allmänheten" är inte det viktiga om man ligger långt till höger eller vänster, ovanför eller under, det enda som räknas är hur långt bort man ligger.

Till sist: på tisdag hoppas jag att fördriva lite tid med att höra en man med en intressant bakgrund tala om sina märkvärdiga idéer. Jag förstår inte varför det skulle vara så farligt?

lördag 1 oktober 2011

Borgnäs konspirationsteori

För mig är Lars Borgnäs mest känd för de reportage om polisspåret i Palmemordet som han gjorde för "Norra magasinet" på 90-talet. Han har också skrivit en bok om mordet "En iskall vind drog genom Sverige". Han har också skrivit en bok om fallet Catrine da Costa: "Sanningen är en sällsynt gäst". Nu kommer han med en ny bok "Nationens intresse" som ska handla om flera fall där staten ska ha mörklagt vad som verkligen hänt.

Förutom Palmemordet och ubåtskränkningarna behandlar boken Estoniakatastrofen. Detta är en form av konspirationsteori vi har sett förut angående Estonia: staten var inte inblandad i sänkandet av Estonia men vet vad som egentligen hände och konspirerar för att dölja detta. Borgnäs har tidigare kommit med avslöjandet att Estonia hade använts för transporter av militärmateriel (dock inte olycksnatten).

fredag 23 september 2011

World Peace Foundation

Jag har länge tänkt skriva om Ove Svidén och hans World Peace Foundation. Det ska jag inte göra nu men dock tipsa om att man kan höra Ove Svidén tala om sitt liv och sin filosofi den 1 oktober hos Studiegruppen Aguéli i Uppsala. Mohamed Omar har också en intervju med Svidén och en rapport från hans tidigare föreläsning.

torsdag 1 september 2011

Komplicerad och radikal

Fortsättning på en analys av Europas två extremhögrar. Del 1 här.

Om vi nu istället ska försöka placera in den systemkritiska extremhögern på dessa två axlar blir resultat mycket annorlunda.

Systemkritiken är en "komplex" teori. Både av historiska och praktiska skäl spelar konspirationsteorier en central roll i teoribygget. Synen på mängden muslimer i väst kan tjäna som en illustration: flera av de politiska partier som tillhör den systemkritiska extremhögern har försökt att dra nytta av en populär främlingsfientlighet med argument av typen "Andelen muslimer i våra förorter är ett problem". Men då har argumentet alltid en fortsättning: "... men det egentliga problemet är de som använder muslimerna för att förstöra vår kultur". "De" visar sig senare vara politikerna, som styrs av massmedia, som styrs av vissa kapitalister, som styrs av och så vidare.

Sedan andra världskriget har också många av de som fortfarande öppet kallar sig för antisemiter tagit till sig flera metafysiska teorier: magi och andra esoteriska läror, teorier om ufon och utomjordingar, historiska mysterier och så vidare. Den som är intresserad kan hitta gott om exempel i till exempel Göran Dahls "Radikalare än Hitler?" eller Nicholas Goodrick-Clarkes "Black Sun". Har kan vi också notera kontrasten till Breivik. Han väljer Tempelriddarorden som en modell för sitt motstånd men väljer att inte inkludera något mystiskt om dolda skatter eller bevarade hemligheter som i Dan Browns efterföljd skulle varit så lätt.

Systemkritiken är också en "radikal" teori. De flesta inom den systemkritiska extremhögern omfattar mycket radikala ideal. Ett samhälle som ser ut som vårt men där till exempel judar förbjudits äga företag är inte intressant. Ofta förkastar man helt det moderna projektet. Man är emot individualism, jämställdhet, mänskliga rättigheter, modern kultur, Hollywood, kapitalism, demokrati och så vidare. Jag har tidigare citerat Alain de Benoist beskrivning av "den nya högern"
The ENR [European New Right] makes a great effort to identify its real enemy. The main enemy is, on the economic level, capitalism and the market society; on the philosophical level, individualism; on the political front, universalism; on the social front, the bourgeoisie; and on the geopolitical front, America.

Som en symbol för allt det man är emot väljer man ofta inte judarna eller Israel utan USA. Göran Dahl skriver i "Radikalare än Hitler?":

För den nya högern är detta fenomen, det vill säga att den ekonomiska och kulturella globaliseringen i realiteten innebär en "amerikanisering", att betrakta som djävulen själv.


Denna antiamerikanism går alltså långt bortom en kritik av USA som Israels viktigaste allierade. Som Dahl noterar "Betydelsefulla likheter finns mellan antiamerikanismen hos den nya högern på 1990-talet och den hos den nya vänstern 1960-talet".

Inom "sanningsrörelsen" finns det gott om teorier som är både komplexa och radikala, så det är inget tvivel om i vilket fack den bör hamna. Dock menar jag att man kan ifrågasätta om det verkligen är en "rörelse", speciellt när vi diskuterar den europeiska arenan. Det jag har sett av "sanningsrörelsen" i Sverige består huvudsakligen av okommenterade klipp från Youtube med amerikanska personligheter, helt oförankrade i en svensk eller europeisk debatt och verklighet. För mig framstår "sanningsrörelsen" i Sverige snarare som en del av den amerikanska kulturimperialismen än som en rörelse med egen kraft.

Min analys säger alltså att kontra-jihadismen är en enkel och moderat rörelse medan systemkritiken är komplex och radikal. Vilka slutsatser kan vi dra av detta? En slutsats jag skulle vilja dra är att kontra-jihadismen är en mer populistisk rörelse med större potential att bli populär. Riktigt så enkelt är det dock inte. Nationalsocialismen är ett både komplext och radikalt teoribygge som dock ändå både var populistiskt och populärt under mellankrigstiden. Att analysera hur detta kunde ske skulle ta betydligt mer tid och kraft än detta inlägg men jag ska ändå komma med två korta förslag: den rena antisemitismen kanske kunde vinna ovanligt stor acceptans trots sin komplexitet genom sin anknytning till en historiska tradition. På detta sätt kanske marken var förberedd för de nya(-gamla) idéerna. När det gäller radikaliteten så är mitt förslag att denna kanske inte var så populär, att nationalsocialismen i Tyskland fick genomslag till viss del trots de radikala idéer som vissa inom rörelsen förespråkade inte på grund av.

Dock menar jag att det ändå är tydligt att i en tid som vår så är det lättare för en enkel och moderat teori att få uppmärksamhet och spridning i massmedia än för en komplex och radikal. Massmedia arbetar ofta utifrån en viss logik där det krävs en viss samsyn hos motståndare för att man ska kunna ha en "debatt". Debattörer som helt förkastar premisserna går bort. Tänk på positionen för en anarkist i en debatt för eller emot skattesänkningar. Helt utan andra jämförelser skulle jag vilja peka på valrörelsen 2006 då det fanns två partier, Junilistan och Feministiskt Initiativ, som försökte komma in i riksdagen. Att det parti som var enkelt och moderat (Junilistan) hade det enklare än det komplexa och radikala (FI) att få uppmärksamhet i media och passa in i debatten är inte konstigt.

Enkel och moderat

Rasmus Fleicher har i en artikel i Aftonbladet och i flera inlägg på sin blogg Copyriot (här, här och här) skrivit om Europas två extremhögrar, om behovet av en djupare analys och diskussion om de grupper som idag av Säpo fortfarande bara betecknas som "vitmaktmiljön". Detta är mitt bidrag till denna diskussion. Här vill jag också återknyta till den djupare diskussion som Fleicher förde om ämnet på sin blogg vilken inte riktigt fick följa med i den Aftonbladet-förpackade varianten av texten (Åter till frågan om Europas två extremhögrar, Två extremhögrar i Europa: Front National vid ett vägskäl, Laguppställning, Vari skillnaden består).

Först problem med namngivning. Att använda begreppet kontra-jihadism om en av dessa inriktningar tycker jag fungerar bra. Att kalla den andra för antisemitisk verkar däremot problematiskt. För det första är ordet, till skillnad från kontra-jihadism, inte självvalt utan snarare ett skällsord. För det andra är många av de utpekade personerna och grupperna inte antisemiter, vilket skapar en del förvirring. Jag ansluter mig till Oskoreis (implicita) förslag om begreppet "systemkritisk extremhöger", som dels nog skulle accepteras av de flesta utpekade och som dessutom är träffande vilket jag hoppas kommer att framgå nedan. Svar från den i Fleichers artikeln utpekade Mohamed Omar finns här.

Min analys av kontra-jihadismen och systemkritiken kommer att fokusera på två, varandra närliggande, axlar: komplexitet och radikalitet.

Kontra-jihadismen är en "enkel" teori. Detta ska inte uppfattas som nedvärderande (kanske till och med tvärtom eftersom motsatsen skulle kunna betecknas som "krånglig"). Med "enkel" menar jag i princip att det går fort att förklara teorins grundläggande punkter, problembeskrivningen är koncentrerad och analysen kort. För kontra-jihadismen är problemet antalet muslimer i västvärlden och de skyldiga är de politiker och andra som öppet verkat för det mångkulturella samhället.

I praktiken beror denna enkelhet på att kontra-jihadismen innehåller få centrala konspirationsteorier. Till skillnad från en del andra uppfattar jag till exempel inte Anders Behring Breiviks "2083" som något konspirationsteoretiskt verk. Visst finns det en del tankar om "Eurabia" och vissa tjänstemäns planeringen för ett framtida muslimskt Europa men det är inte centralt. Demografi och namngivningsstatistiken är viktigare än djupa analyser av hur olika spelare i maktens korridorer relaterar till varandra.

Breivik och många andra kontra-jihadister verkar inte ägna någon energi åt distinktionen mellan "muslimerna är en invasionsarmé" och "muslimerna är som en invasionsarmé", något som skulle vara centralt i en mer konspiratorisk verklighetsbeskrivning. Kanske finns det en central ledning för försöken att förstöra västerlandet eller kanske är det en mängd individuella beslut som sammantaget har den effekten. Hos Breivik finns inga "de" som styr allt i bakgrunden efter en hemlig agenda. Om Breivik menar att Arbeiderpartiet i allmänhet, och Gro Harlem Brundtland i synnerhet, är huvudansvariga för mängden muslimer i Norge (i grunden alltså för den ändrade attityden till invandringspolitik och mångkultur) så lutar hans världsbild snarare åt det idealistiska än åt det konspiratoriska hållet.

Kontra-jihadismen är också en "moderat" snarare än "radikal" rörelse. Det kan verka konstigt att i något sammanhang använda termen "moderat" på Breivik efter att han valt så extrema metoder för att försöka uppnå sina mål, men här syftar jag på dessa mål, den vision som Breivik brinner för. Breivik själv poängterar tydligt att denna vision inte är radikal, han vill ha ett Europa och Norge som ser ut som idag men utan muslimer. Feminismen ska förlora sin upplyfta position, könsrollerna ska möjligen vara lite mer traditionella, antalet öppet homosexuella på TV ska kanske minska något men inga stora ändringar.

Breivik lyfter flera gånger fram Japan och Korea som idealländer. Dessa uppfattar han som moderna stater men som fortfarande prioriterar monokultur framför mångkultur. "Moderna" är ett nyckelord här. Kontra-jihadismen är en i huvudsak moderna rörelse. Man accepterar det moderna projektet, individualism, universalism och så vidare. Detta förklarar också hur "oheliga allianser" mellan konservativa kontra-jihadister och liberala muslimkritiker kan uppstå. Det finns en gemensam plattform att stå på även om skillnaderna i många sakfrågor är stora.

Fortsättning om den systemkritiska extremhögern följer här.

måndag 29 augusti 2011

Breivik inte kristen terrorist

Efter Anders Behring Breiviks terrordåd har vi fått en diskussion om lämpligheten av att kalla Breivik för en "kristen terrorist" (till exempel här i Dagen). Med risk för att hamna i säng med obekväma åsiktskamrater (till exempel Apg29) menar jag att om man läser det som Breivik skriver i "2083" så finns det få belägg för att Breivik skulle haft några religiösa motiv för sitt dåd. Min slutsats blir istället att Breivik använder orden "kristen" eller "europeiskt kristen" som kodord för att slippa använda något annat etniskt eller rasligt begrepp. Det vill säga, Breivik säger "kristen" för att slippa säga "etnisk europé" eller "vit" trots att det är det han menar.

För att argumentera för detta kan man börja med att titta på hur Breivik karakteriserar sin religion. Så här skriver han i sitt korta CV i "2083":
Religious: I went from moderately to agnostic to moderately religious.

Knappast ett uttryckssätt som en övertygad frälst skulle välja. En religiös fanatiker brukar sällan beteckna sin tro som "lagom".

Men mitt huvudsakliga argument för tesen att Breivik inte är en "kristen terrorist" är hans användning av uttrycket "kristen ateist". Denna grupp av människor är mycket viktiga för honom. Till exempel så beskrivs tre av nio av deltagarna vid (åter-)grundandet av Tempelherreordern som "Christian atheist".

I beskrivningen av vilka krav som ställs på den som vill kalla sig en "Justiciar Knight" skriver Breivik:
As such, any European Christian conservative can act as a Justiciar Knight. This includes Christian agnostics and Christian atheists. Although the PCCTS, Knights Templar is a pan-European indigenous rights movement we give all Europeans, regardless of skin colour, the opportunity to become a Justiciar Knight as long as the individual is either a Christian, Christian agnostic or a Christian atheist.

Breivik ger aldrig någon definition av vad en kristen ateist är, eller hur man till exempel skiljer en kristen ateist från en muslimsk ateist men bara användningen av uttrycket pekar på att Breivik mer syftar på etnicitet eller ras än på religiös tro. Från ett strikt kristet perspektiv är begreppet meningslöst. Om man bara intresserar sig för vilka som har accepterat Jesus som sin personliga frälsare eller liknande, så är ateister alltid en del av problemet, oavsett bakgrund. Precis som bloggen Oskorei tidigare har föreslagit så verkar Breiviks omfamnande av kristendom i första hand vara ett taktiskt val, inte en personlig övertygelse.

P.s. I sin artikel påpekar Christer Åberg att man oftast använder begreppet "islamistisk terrorist" och inte "muslimsk terrorist". Då verkar "kristen terrorist" inte så lämpligt eftersom "kristen" motsvarar "muslim". Ett begrepp man kan använda som skulle kunna motsvara "islamist" är "dominionist" (från "Dominion theology", på svenska "härskarteologi"). Jag har skrivit ett inlägg om denna inriktning som tyvärr är borttappat nu. D.s.

tisdag 23 augusti 2011

Intressant bok(?)

Via Den dolda agendan: Bakom Ljuset av Marcus Wallén:

Under flera års tid har jag undersökt politikers hemliga klubbar, världsreligionernas hedniska ursprung, varifrån ord, symboler och traditioner som folk tar för givet egentligen kommer ifrån, ufofenomen, konspirationer, gamla mytologier och mysterier och i övrigt information som generellt är dold för allmänheten. Detta har jag sammanställt i form av brottsstycken ur världshistorien i kronologisk ordning från ett ”bakom kulisserna”-perspektiv. Det finns ett stort vakuum vad gäller material om dessa på internet omsvärmade diskussionsämnen och denna bok är en av de första i sitt slag på svenska.

Fattiga amerikaner elaka, inte dumma?

En central skillnad i det politiska klimatet mellan USA och Sverige (och resten av Europa) är synen på skatter. Denna skillnad illustreras nog tydligast av att många amerikaner med låga inkomster är övertygade motståndare mot skattehöjningar för de rika. Den traditionella förklaringen för denna förvånande åsikt är att det beror på "den amerikanska drömmen": fattiga amerikaner är övertygade om att de också en dag kommer att vara rika och drabbas av de skattehöjningar som de nu därför motsätter sig (en realistisk bedömning av sannolikheten att detta kommer att inträffa förklarar varför denna hypotes kan sammanfattas "fattiga amerikaner är dumma").

The Economist (via Boing Boing) rapporterar nu om en ny studie som föreslår en annan förklaring till "paradoxen": "fattiga amerikaner är elaka". Enligt studien oroar sig inte människor för hur mycket fattigare de är än rika människor, utan istället för att någon som idag är fattigare än dem ska få hjälp att bli rikare. Enligt forskarna så är motståndet mot omfördelning av rikedom grundat på rädslan att de som idag är fattigare än dig själv ska bli hjälpta och att du därmed ska bli den fattigaste. Rädslan för att de under dig ska komma närmare är större än ilskan över att de ovanför dig drar ifrån. En inte alltför vacker blid av mänskligheten.

tisdag 26 juli 2011

Om Breiviks uniform

På bilden nedan syns Anders Behring Breivik i sin hemmagjorda PCCTS uniform. Den har Knights Templar Commander axelklaffar (röda med guldkors), en "Badge of the Justiciar Knight" på vänster axel (se mer nedan), två röda Knight Templar kragkors, sex stora och tolv små Knight Templar guldknappar (med texten "INHS" och ett kors). På vänster bröst, ovanför hjärtat, bär han de 19 olika utmärkelsetecken som PCCTS förlänar. Nedanför sitter tre kraschaner: "Justiciar Knight Military Order", "Knight of Malta" och "Red Cross of Constantine". På höger bröst en guldägiljett.



The badge of the Justiciar Knight illustrates a white skull, marked with the symbols of communism, Islam and Nazism on the forehead, impaled on the cross of the martyrs. The background is black. The badge of the Justiciar Knight illustrates our patriotic struggle/ opposition against all three primary hate ideologies of our time: Islam, Multiculturalism (Communism) and Nazism.

The badge of the Justiciar Knight is worn on the left upper arm while the national flag is worn on the right upper arm.

Spoiler: vad kommer hända under rättegången?

Det har rapporterats att Anders Behring Breivik velat bära uniform under sin häktningsförhandling men inte närmare specificerats vilken typ av uniform. Men det är alltså en hemmagjord PCCTS uniform han velat använda. Detta för att visa att han inte accepterar den illegala norska statsledningen. Under själva rättegången kommer hans främsta budskap vara att kräva en kapitulation från den norska regeringen:

The uniform of the PCCTS, Knights Templar is therefore a dress uniform which will be used during special occasions. Our dress uniform during phase 1 will be used for the sole purpose of representing the authority of our military order and tribunal during trial. The likely destiny of any Justiciar Knight in phase 1 is either death through martyrdom or apprehension. In the latter scenario we use our uniform with decorations during our trial to show clearly that we do not acknowledge the illegal regimes operating in Western Europe. After all, the PCCTS, Knights Templar is the highest political and military authority in Western Europe. During trial, we clearly demonstrate this by demanding a full capitulation from the criminal multiculturalist regime to our patriotic forces. Obviously, this is not likely to happen during phase 1. Nevertheless, it is still an important formality required from all Justiciar Knights in phase 1.

Vad hoppades Breivik uppnå?

De primära målen i fas 1 (1999-2030):
We will launch information campaigns and create awareness by using any means necessary, including distribution of our messages by using lethal shock attacks against concentrations of class A and B traitors in a pan-European context. The primary goal of the shock attacks is not the immediate physical manifestation of the attack (destroying a few buildings, killing a few hundred traitors) but rather the indirect effects. Shock attacks will have the potency to penetrate the strict censorship regime of the cultural Marxists/multiculturalists. Any substantial shock attack will therefore have the potential to do massive ideological damage on the multicultural ideology (as the multicultural dream will become ever so distant) and its propagators in various ways;

- Education of the European peoples – people will be interested to know why buildings around them are falling down and will seek information themselves and/or learn what the media presents

- Moral effect/recruitment - encouraging thousands of brothers and sisters

- Creating important military and ideological reference points

- Increasing and developing the level of innovation/sophistication of methods applied

- Contribution to increase the acceptance level of new methods applied

- Discouraging our enemies which may lead to direct/indirect "defection", or fear/reservations against criticising right wingers etc.

- Contribution to force many Europeans out of their self-induced coma

- Many individuals (especially category A, B and C traitors who until now has just "gone with the flow") will re-evaluate the premises for their support to multiculturalism (destruction of
our European cultures) or at least the premises for allowing mass-Muslim immigration/the ongoing Islamisation and will re-consider if it is really worth the trouble

- Contribution for creating a broader acceptance for defending and support European culture without being target of EUSSR labelling techniques (bigot, fascist, Nazi, racist).

- Marketing the resistance movement

- Making moderate cultural conservatives more approachable, by the establishment, by broadening or expanding the very definition of extreme right wing axis etc.

- Many individuals (politically neutral) may start to have reservations against working in government buildings (near concentrations of category A or B traitors) which will help polarise the left and right.


Jag tycker att "Making moderate cultural conservatives more approachable, by the establishment, by broadening or expanding the very definition of extreme right wing axis etc." är speciellt intressant. Om jag förstår rätt så menar han alltså att han genom ett terroristdåd kan få mer moderat likasinnade (typ SverigeDemokraterna) att bli mer acceptabla eftersom de inte längre kan betraktas som extremister i jämförelse med Breivik själv. Undrar om det fungerar?

För att undvika nya terrordåd

Om det nu finns några kategori A eller B förrädare som oroar sig för att bli utsatta för nya terrordåd så erbjuder Anders Behring Breivik och Pauperes commilitones Christi Templique Solomonici en utväg: kapitulera:

The European Resistance Movement/Indigenous Rights Movement – PCCTS, Knights Templar offer a full pardon to the Western European multiculturalist regimes, the MA 100 alliance (political parties) and all category A and B individual traitors if they capitulate to our military forces by January 1st, 2020

Description of the terms of capitulation
You are to immediately order the national police and military forces in the respective countries to stop persecuting any and all armed National Resistance
Movements/Indigenous Rights Movements and allow us to create a tribunal consisting of 20 cultural conservative/nationalist intellectuals/political leaders per country. These individuals must oppose Islamisation, multiculturalism and have a long and credible track record in patriotic oriented political activism. All selected individuals must be staunch supporters of nationalistic ideological principles.

You are to immediately allow this tribunal to mobilise a patriotic military force (known as patriotic transitional guards) by allowing the tribunal, the representatives of the National Resistance Movements unrestricted access to the state broadcasting channel.

As soon as a military force/armed militia consisting of 1000 per 1 million citizens has been established, the tribunal will declare a temporary suspension of the constitution. This will be followed by a declaration of martial law which will last until a new government has been established and order has been restored. The force of ―patriotic transitional guards‖, lead by the tribunal, is then to gain full control of the national military and police forces. Efforts will then be made to immediately secure control of the border and all significant state institutions. The tribunal will exercise the right to veto all new bills and dictate all issues temporarily relating to international agreements, security related issues, border control and all cultural issues until the genocidal policies currently in effect have been removed and appropriate measures have been implemented.

All cultural Marxist/multiculturalist category A and B traitors will be granted immunity from prosecution and punishment provided they capitulate before Jan. 1st, 2020 and give their full and unwavering support to the transitional patriotic tribunal. A minimum requirement will be that they at least refrain from criticising the patriotic reforms.

Any cultural Marxist breakaway/dissenting faction who refuses to acknowledge our legitimacy before or during the transitional phase or any faction who directly or indirectly support violent opposition will be severely punished. All category A and B traitors who continue to oppose us will be executed.

måndag 25 juli 2011

Anders Behring Breivik som frimurare

Jag är lite förvånad att jag inte sett någon använda denna stiliga bild på Anders Behring Breivik. Utan tvivel ser det ut som en frimurarklädsel men möjligen är det en självuppfunnen tempelriddardräkt?

Om de 9393

Jag tänkte posta några utdrag ur "2083 European Declaration of Independence" av Andrew Berwick, alltså den manual som den norska terroristen Anders Behring Breivik ska ha postat på nätet innan attentaten i Norge. Först om de 9393 svenskar som finns på dödslistan:

Category A traitor
- Political leaders (NGO leaders included)
- Media leaders (chief editors)
- Cultural leaders
- Industry leaders

Category A traitors are usually any current Heads of State, ministers/senators, directors and leaders of certain organisations/boards etc. who are guilty of charges 1-8. Category A traitors consist of the most influential and highest profile traitors.

10 per 1 million citizens.
Punishment: death penalty and expropriation of property/funds


Category B traitor
Category B traitors are cultural Marxist/multiculturalist politicians, primarily from the alliance of European political parties known as ‖the MA 100‖ (parties who support multiculturalism) and EU parliamentarians. They can be elected and non-elected parliamentarians, their advisors and any public and/or corporate servant who has been and still are indirectly or directly implicated in committing the following acts.

Category B traitors can also be individuals from various professional groups (but not limited to): journalists, editors, teachers, lecturers, university professors, various school/university board members, publicists, radio commentators, writers of fiction, cartoonists, and artists/celebrities etc. [...]

Punishment: death penalty and expropriation of property/funds. Punishment can be reduced under certain circumstances.


Number of Category A and B traitors on Western Europe
There are approximately 400 000 category A and B traitors in Western Europe using the current classification system (1010 per million).

France 65 650
Germany 82 820
United Kingdom 62 216
Netherlands 16 665
Belgium 10 807
Sweden 9393
Austria 7839
Norway 4848
Switzerland 498
Luxembourg 7777
Spain 47 167
Italy 60 600
Portugal 10 807
Denmark 5555
Ireland 6060
Greece 11 312
Finland 5353
Iceland 322
Cyprus 800
Malta 417

torsdag 21 juli 2011

Bokbilder

Inspirerad av en diskussion på Flashback så har jag tagit en del bilder på några av mina böcker. Mest klassiskt "JagVillVaraFarlig"-material: Jim Goad, Trevor Brown, Peter Sotos, Sune Hjorth och annat.

Se mer: Shelfie och Mer bokhylla.

Det svenska

På väggen i köket hos mina morföräldrar fanns en bonad med texten:

Lagom trevnad, måttligt krus
Bjudes uti detta hus.(*)

För mig har detta tänkesätt tjänat som en symbol för en aspekt av det svenska: den nästan aggressiva anspråkslösheten. "Visst, vi är gästfria men finnas en gräns för vad en gäst kan få."

På besök i Småland nu i sommar fick jag se denna bonad nedan som ett annat exempel ur samma genre.


("Håll till godo")

Jag funderar på att börja samla.

(*): Enligt denna sida så är mottot "Måttlig fägnad lagom krus, gives uti detta hus" belagt från 1757 i Kristianstad.

måndag 18 juli 2011

Om privata underrättelsetjänster

Ur "Den dolda alliansen" av Mikael Holmström. Bakgrunden är den finländska så kallade notkrisen 1961 och Finlands president Urho Kekkonen har varit på semester:
När Kekkonen återvände från Amerika med flyg via mellanlandning på Bromma så fanns en svensk med honom på planet. Det var bankdirektören Karl-Arvid Norlin som fungerade som Wallenbergarnas underrättelsechef. Dåvarande generalstabsöversten Claës Skoglund minns hur försvarsstabschefen Carl Erik Almgren gav order till högt betrodde översten Åke Mangård att åka ut till Bromma.
- Almgren skickade ut Mangård: "Häkta Norlin. För honom till Försvarsstaben! Jag skall jäklar anamma höra honom innan Wallenbergarna!" Och så skedde också. Då lärde jag mig att bankerna och affärsvärlden har en väl så framstående underrättelsetjänst som militären har. Det var fantastiskt, minns Claës Skoglund.

Den dolda alliansen

Jag har nu börjat läsa "Den dolda alliansen" av Mikael Holmström, en bok som handlar om mycket mer än Stay Behind. Man kan i själva verket hoppas att boken kommer att bli den sista spiken i kistan för mytbilden om Sveriges neutralitetspolitik. Bokens tes är enkel: även om Sverige officiellt var alliansfritt under kalla kriget så var vi i praktiken i en "dold allians" med NATO. För att stärka sin tes presenterar Holmström mängder med belägg, dokument i den mån de finns samt intervjuer med insatta personer i framförallt Sverige, Norge och Danmark.

Den historia Holmström beskriver börjar med diskussioner om ett skandinaviskt försvarsförbund efter andra världskriget. Officiellt lades dessa planer ner efter Norge och Danmarks NATO-inträden men enligt Holsmtröm så genomfördes i princip de planer som fanns men i hemlighet. Genom Danmark och Norge får Sverige sedan kontakt med övriga NATO-länder. I vissa fall användes officiella avtal som en täckmantel för samarbetet, i andra fall skedde det helt och hållet i hemlighet.

Två saker förtjänas att särskilt lyftas fram: detta hemliga samarbete ägde inte bara rum åren efter andra världskriget utan fortsätter ända fram till det kalla krigets slut och Sovjetunions upplösning (eller fortsätter än idag). Enligt flera Holmström intervjuar så intensifierades till och med samarbetet under 80-talet. Ett exempel: dagen efter mordet på Olof Palme 1986 så får ÖB Lennart Ljung ett telefonsamtal från den pensionerade viceadmiralen Per Rydberg. Han meddelar att han är redo att bege sig till sin krigsplacering. Det vill säga är redo att flyga till USA om det finns tecken på att mordet är en del av en större attack mot Sverige. För vid denna tidpunkt så har Sveriges marinchef sin krigsplacering utomlands i ett NATO-land för att kunna fortsätta att leda motståndet efter en invasion från Sovjetunionen.

För det andra: detta samarbete var inte (bara) ett verk av västvänliga militärer utan var känt, accepterat och/eller initierat på den hösta politiska nivån. Alltså även av ledande socialdemokratiska politiker, som till exempel Olof Palme. Detta innebär att dessa politiker förde det svenska folket bakom ljuset när de så hårt betonade den svenska neutralitetspolitiken och förkastade möjligheten av ett samarbete med NATO. Men de innebär också att de konspirationsteoretiker som tror att socialdemokratin under Palme arbetade för att göra Sverige till en Sovjetrepublik har fel. Palme arbetade i hemlighet för att föra Sverige närmare en av parterna i det kalla kriget men denna part var USA och NATO.

torsdag 14 juli 2011

Israel Shamir i Uppsala

I helgen firade Julian Assange sin fyrtionde födelsedag på den herrgård i England där han sitter i husarrest. Kändisar som Brad Pitt och Angelina Jolie var inbjudna och inbjudan innehöll instruktioner för var man kan landa med privatplan och hur man tar sig till herrgården med helikopter. Några sådana instruktioner fanns inte för att ta sig till den källarlokal i ett studentområde i Uppsala där Israel Shamir föreläste igår. Faktum är att på den öppna inbjudan på Mohamed Omars blogg fanns inga instruktioner alls, inte ens en adress. Möjligen var det för att slippa problem med demonstranter eller hyresvärden (vilket har drabbat andra personer som talat inför Studiegruppen Aguéli). För Israel Shamir är en kontroversiell person (mer här). Blotta misstanken om en koppling mellan Wikileaks och honom har varit nog för att skapa skandal (mer här).

Men tillställning igår var mycket lugn. Ett tjugotal personer samlade i en källarlokal för två och en halv timme av föreläsning, frågor och samtal. Det finns några böcker till salu och i pausen bjuds det på kaffe i plastmugg. Ålderspridningen är stor, könsfördelningen mer enhetlig (en kvinna finns i publiken). Ungefär hälften av åhörarna verkar ha utländskt påbrå vilket är en inte helt irrelevant uppgift: Israel Shamir anklagas ofta för att vara antisemit och en genomgång av studiegruppens talarlista visar att gruppen lätt skulle kunna placeras i facket "högerextrema" men saker är inte alltid så enkla som man kan tro.

Nåväl, om Israel Shamir är antisemit så verkar han (i alla fall på föreläsningen igår) ha ett förvånansvärt svagt fokus på judar och Israel. Han börjar med att förklara vad han tror ligger bakom hela Plestinafrågan. Svaret är geopolitik och de brittiska imperieambitionerna under slutet av 1800-talet. Enligt Shamir kan man hitta svaret hos den brittiska akademikern Halford Mackinder som introducerade "hjärtlandsteorien". Enligt denna behöver ett imperium som vill behärska världen behärska vissa centrala punkter på jordklotet och en av dessa är Jerusalem. Eftersom britterna inte hade några naturliga allierade i området så skapade och understödde den brittiska underrättelsetjänsten sionismen. Än idag fyller Israel funktionen av ett verktyg för Imperiet (som idag har släppt tanken på att vara ett brittiskt imperium) för att kontrollera Jerusalem. En förklaring som bygger på geografi istället för metafysik. På frågan om vilka som idag styr Imperiet så svara Shamir efter viss eftertanke att det kan vi inte veta (bland annat med hänvisning till Leo Strauss tankar om exoteriska och esoteriska budskap i politiken (mer läsning här)).

Efter denna inledning går Shamir vidare och pratar om "den arabiska våren". Han menar att det är svårt att veta inte bara vad som kommer att hända, utan även vad som har hänt. Att revolutionerna har startats, eller i alla fall stötts, av Imperiet menar han är ställt utom tvivel men varför är svårare att förstå. I flera fall var de regimer som störtats allierade till Imperiet (till exempel Egypten) och levde upp till det gamla talesättet "He may be a son of a bitch, but he's our son of a bitch". Men kanske så tröttnade Imperiet på att bara ha makt över ledarskikten och ville göra om hela länderna och befolkningarna. Imperiet vill krossa de gamla strukturerna och traditionerna och omskapa hela samhället. Här, säger Shamir, finns en utmaning för Imperiets motståndare: hur ska man kunna bevara det gamla samhället utan att förfalla till ren konservatism ("vi vill ha det som det var för hundra år sedan")?

I några andra delar av "den arabiska våren" verkar Imperiets motiv vara enklare att förstå. Både Libyen och Syrien är anti-imperialistiska stater vars regimer Shamir hoppas kan bli kvar vid makten. Dock verkar han se stora behov av reformer framförallt i Syrien medan han känner stor beundran för Gaddafi och dennes relation till sitt folk. För att följa det som händer i Libyen rekommenderar Shamir sin vän Thierry Meyssan. Även om Shamir säger att demokrati är ett bra styrelseskick så fungerar en stark ledare som följer folkets vilja lika bra. "Den arabiska våren" är dock inte det första exemplet på hur Imperiet försökt omskapa och integrera sina allierade. På 60-talet, menar Shamir, var Sverige ett fantastiskt land. Anti-imperialismen var stark och förståelsen för Sovjetunionen stor. Idag har Sverige istället trupp i både Afghanistan och Libyen. Vad har hänt? Jo, en genomgripande kampanj för att ändra folkets attityder där de fabricerade ubåtskränkningarna var en central del. Genom dessa väcktes misstron mot Sovjet och folket fördes bakom ljuset.

Så tillbaks till ingressens tema: på några direkta frågor talar Shamir lite om Wikileaks. Nej, han har inte haft någon officiell roll inom organisationen men han känner Assange och beundrar dennes arbete. Om Assange skulle hamna i fängelse är det tveksamt om Wikileaks skulle överleva. Sades det då alltså inget riktigt kontroversiellt igår? I stort sett nej, men Shamir valde också att undvika det. Frågan om vad han ansåg om förintelsen av judar under andra världskriget besvarades med "detta kan vi inte tala om här".

Mohamed Omars version av kvällen här.

onsdag 13 juli 2011

Israel Shamir, Mohamed Omar och jag

I kväll ska jag till Uppsala för att höra Israel Shamir tala på Mohamed Omars "Studiegruppen Aguéli" (inbjudan). Det ska bli intressant och jag hoppas att Shamir bland annat kommer att säga något spännande om Assange och Wikileaks. På tåget tänkte jag försöka snabbläsa Shamirs "Blommor i Galiléen" som jag köpte när den kom men inte läst (Expo om den boken).

fredag 1 juli 2011

Bra gjort JK!

Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson har anmält tidningen Galago till Justitiekanslern för att de ska ha mordhotat honom (Svd). JK avfärdar anmälan och menar att hotet inte kan ses som allvarligt menat och därför inte strider mot tryckfriheten (ETC, SvD). Beslutet är helt rimligt framförallt när man ser "mordhotet" i sitt sammanhang (ett extra plus i kanten till de kommentarer som till skillnad från DN och SvD bifogat sammanhanget i sin rapportering:
Våra krav är följande:
Kväv den fria pressrösten.
Terroristförklara Timbro.
lnför straffskatt på artikelkommentarer.
Avsätt kulturministern.
Skjut Per Gudmundsson.

Som JK skriver (JKs beslut som pdf):
Den anmälda krönikan är uppenbarligen avsedd att utgöra satir. Det ligger i satirens natur att dess uttryck ofta är obehagliga och ibland stötande, något som kan fordras för att satiren ska ha avsedd effekt. Formuleringarna är visserligen tillspetsade men kan inte uppfattas som allvarligt menade utan mer som ett polemiskt inlägg i en pågående debatt.

Svårt att säga bättre själv. Jag tycker till och med att Pontus Lundkvists mycket grövre dödshot (läs hela historien här) ligger inom det rimligas gräns.

Om jag ska försöka bidra med något nytt till denna historia så blir det två tankar. För det första: att använda ursäkten att uppropet i Galago var undertecknat "Sveriges Satirikers Centralorganisation" är väldigt svagt. Om Gudmundson skulle underteckna alla sina krönikor med Per "Skämtarn" Gudmundson och sedan avfärda all kritik med "men jag skämtade ju bara" så skulle det inte spela någon roll. Om något är humor avgörs i första hand av om det är roligt.

För det andra: om man på allvar är orolig för att bli utsatt för politiskt våld så tror jag inte att det är dödshot i media man ska oroa sig för. Jag kan faktiskt inte komma på något politiskt mord där gärningspersonens motiv visat sig vara ett sådant uttalat dödshot (möjligen någon fatwa som infriats). Om någon skulle utsätta Gudmundson för våld är det mycket troligare att den personen inspirerats av den seriösa kritik som Gudmundsons åsikter fått (eller kanske ännu troligare av vad de inre rösterna säger).

onsdag 29 juni 2011

Vad betyder "+1" och "Like"?

Rekommendationstjänster för länkar ("social bookmarking") har funnits under lång tid (Delicious 2003, StumbleUpon 2004 och så vidare). Så när Facebook introducerade sitt öppna API för "Like" (som gör att alla sidor kan ha en "Like"-knapp) och Google "+1" så kan det verka som en naturlig fortsättning. Och visst, ett syfte bakom tjänsterna är säkert att förbättra användarupplevelsen för användare av Facebook och (kanske) Google+ (mer om Google+ på ComputerSweden, DN, SvD. Att hålla kvar människor på sina sidor har ett egenvärde för företagen (ökad exponering för reklam). Men det finns en annan sida av dessa rekommendationstjänster som kan vara värd att peka ut.

Sedan Google exploderade på sökmotorsmarknaden så har det huvudsakliga datamaterialet som de olika sökmotorerna analyserat varit länkar (mer om detta i det inlägg om PageRank som jag kommer att skriva någon gång). Och länkar är ett "öppet" datamaterial, det vill säga alla sökmotorer har haft samma möjlighet att skaffa sig data genom att "spindla" nätet. Utan att ta till överord som "demokratiskt" eller "rättvist" så kan vi konstatera att alla seriösa sökmotorer i princip haft tillgång till samma datamaterial och att det varit kvalitén hos de algoritmer de använt för att organisera materialet som varit avgörande för tjänstens användbarhet.

Det är detta grundläggande tillstånd som "Like" och "+1" ändrar eftersom det datamaterial som dessa funktioner genererar är "slutet", ägs av företagen. Google kan inte använda ditt mönster av "Like"-tryckningar för att förbättra sina sökresultat och om "+1" blir populärt som kommer det att ytterligare stärka Googles grepp över sökmarknaden. Detta gäller alltså inte bara frågan om att göra sökresultaten mer personliga utan datamaterialet kan också användas för att förbättra resultaten för användare som aldrig använt Facebook eller Google+. Förutom enkla popularitetsmätningar (användare som har angivit intresset hundar tycker att sida 1 är tre gånger bättre än sida 2) kan man också hitta mönster i preferenser (användare som gillar sida 1, 2 och 3 gillar oftast också sida 4) med mera.

Detta är inte huvudsakligen en appell mot användandet av "Like" och "+1" men om det blir populärt kommer det att få konsekvenser för hur nätet kommer att se ut i framtiden.

onsdag 22 juni 2011

Guldmyntfot förklarar Libyen?

Jag har förut i denna blogg pekat på hur nära en radikal kritik av vårt ekonomiska system ligger konspirationsteoriernas område. Man kan undra över hur kausaliteten mellan dessa två områden ser ut (om den finns)? Om man tror på en stor konspiration som styr världen så är det väl naturligt att man tror att det ekonomiska området också påverkas av denna. Å andra sidan har jag intrycket av att det ofta kan vara tvärtom: en oro över det ekonomiska systemet och ett intresse för alternativen kan leda till en "radikalisering" där man ser att även andra områden styrs av intressen bakom kulisserna. Det finns en skola där man ser i princip all radikal kritik av det ekonomiska systemet och konspirationsteorier kring det som förklädd antisemitism. När de säger "bankirer" menar de "judar" och så vidare. Det kan säkert vara sant i vissa fall men jag tror att fenomenet är betydligt djupare än så.


Nåväl, här kommer ytterligare en teori kring ekonomi och världshändelserna: kan det vara så att Libyen bombas av NATO just nu därför att Khaddafi ville införa en ny valuta på guldmyntfot (kallad guld-dinaren)? Vissa tror det.

"Million Dollar Gold Certificate"

En återkommande detalj i James Shelby Downards berättelser om sitt liv är att han vid en tidpunkt innehade ett "Million Dollar Gold Certificate" som han senare överlämnade till någon president. Utan några speciella efterforskningar har jag avfärdat detta som en av de mer orealistiska punkterna i hans historia men blev påmind om det när jag såg följande artikel på Wikipedia: Chiasso financial smuggling case. Där pratas det till och med om "billion dollar bonds" som något som existerar. En snabb googling verkar också ge vid handen att detta faktiskt är något verkligt. Nyttan är dock fortfarande mycket oklar för mig: en papperslapp värd en million eller miljard dollar?

torsdag 16 juni 2011

"Frimicklarrasisterna på Expressen"

Nu har jag läst ut "De ska ju ändå dö: tio år i svensk underrättelsetjänst" av Gunnar Ekberg. Lättläst, innehållsrik och bitvis nästan spännande. Boken kan speciellt rekommenderas till dem som vill komplimentera sin bild av det politiska läget i slutet av sextio- och början av sjuttiotalet. Händelserna då hade ju utan tvekan en stark påverkan på de inblandade som satt i decennier senare. Det är först när jag läser denna bok som jag kan förstå hur Hans Holmér i sin bok "Olof Palme är skjuten!" kan spekulera i att den Japanska Röda Armen ligger bakom mordet på Palme och kopplingarna mellan den svenska rättshaveristen Lars Tingström och den palestinska terrororganisationen PFLP framstår som mer logiska (även om dessa inte alls berörs direkt i boken).

I mitt förra inlägg om boken skrev jag att den handlar om en annorlunda tid. Jag kan tänka mig att vissa människor skulle vilja protestera mot detta och mena att till exempel våldsromantik och besynnerliga världsuppfattningar fortfarande är vanligt förekommande inom den yttersta vänstern. Just PFLP var ju aktuella i Sverige i år efter att flygplanskaperskan Leila Khaleds (numer i PFLPs högsta råd) besök och deltagande i flera 1 Maj-evenemang (Gudmundson, Proletären, NewsMill, Expressen). Som belägg för min uppfattning skulle jag dock vilja föra fram följande citat som återges i boken. Det är hämtat ur FFAGs (Folkfrontens Arbetsgrupper) informationsblad nr.7, 1972, och handlar om attentat mot den Israeliska truppen vid OS i Munchen 1972:

Sedan Hitler, Krupp & Co.genomförde sitt folkmord på judar, och Per-Albin Hansson och Frankie Roosvelt hjälpte till att med att från Sverige och USA utvisa de judar som var på flykt, har det utvecklats därhän att den imperialistiska borgarklassen älskar judar. Maffian älskar judar och vill samarbeta med Judiska Försvarsförbundet (som förtjust tackar ja); Olof Palme sitter och gottar sig i en judisk kalott i synagogan i Stockholm; den västtyska polisen tindrar med davidsstjärnor i ögonen och 'skyddar' vad man uppfattar som 'judiska idrottsmän', och förföljer araber; frimicklarrasisterna på Expressen kräver folkmord på palestinier för att skydda judar; och Fib-aktuellt fyller tretton sidor med israeliska lår, fittor och bröstvårtor för alla judeälskare att runka till


Om det finns någon vänsterorganisation idag som skulle välja att kommentera ett terroristdåd på motsvarande sätt är jag intresserad av att få ett tips.

torsdag 9 juni 2011

Ett presenttips för alla

Bloggen Gyllene Gryningen presenterar den nyuppfunna magiska slipsen, en lämplig present för alla:

According to this protocol, developed in one of the finest magical schools that occult history ever have encountered, the instructions as for the tail of the Nemyss was to make it long enough sufficient for it to protect the entire spine from the head down to the base of the spine. Some Adepts supposedly also inserted a Talisman into the tail of the Nemyss to enhance its protective powers against the evil mischief making of Oomo-Shatan-Apophis.

However, these good Adepts missed the important point that the Chakras in fact are predominately directed and thus most vulnerable to the front of the body. Therefore the Chakras emit as well as receive energy for the most part through their opened up flowers or funnels. Thus the back is actually not that particularly vulnerable; alas they left their Chakras unprotected through this grave error!

But let us not be alarmed my good and dear readers; I have finally solved this problem today.

Therefore, Fratres and Sorores, here ye all that I, Frater Sincerus Renatus, and on this important day in the history of the Magic of Light, introduce to you the… Magical Tie!


Bilder i bloggen.

De sammansvurna

Den till synes outtröttlige Sven Anér har utkommit med ytterligare en bok om Palmemordet. Denna gång under titeln "Palmemordet: DE SAMMANSVURNA":

Boken skildrar olika grupper av sammansvurna. Där finns kotterier av höga militärer, en gång avslöjade av Sigvard Marjasin – var det därför han inte fick fortsätta som ledare av granskningskommissionen? Där finns höga samhällsrepresentanter inom en konspiration, vars illavarslande existens nyligen bekräftades av Leif GW Persson, och där finns den famösa baseballigan inom Klarapolisen, samt Stockholms försvarsskytteförening, med, i båda fallen, den av Sven Anér utpekade rådmannen och moderate riksdagsledamoten Anti Avsan som första och mest aktiva namn.


Fler detaljer på hans blogg.

Ett litet boktips

Det var naturligtvis inte huvudpoängen i inlägget men jag hajade till lite inför den utförliga beskrivningen av den svenska barnboken "I Zigenarhänder" av Tor Svenske:

Den handlar om Hans ”Guldlock”, en blond liten pojke, som blev bortrövad av zigenare till en hemlig grotta i skogen i trakten kring Bråviken. Till hjälp och vägvisare hade zigenarna den ökände landsvägsrånaren Korp-Erker som förälskat sig i zigenarhövdingen Vargs dotter. För att vinna hennes gunst måste han hjälpa zigenarna att röva bort kristna barn till zigenargrottan för att senare bli bortförda till Trynturken långt borta i Konstantinopel.


Läs mer på Mohamed Omars blogg.

Att jobba gratis

Det förs en livlig debatt om den arbetsmarknadsåtgärd som kallas "Fas 3" (se till exempel SR, DN och SvD). En del av kritiken riktas mot att arbetslösa utför riktiga arbeten utan att vara anställda, de arbetslösa "utnyttjas och arbetar utan ersättning" (Juholt och Johansson i DN).

Jag har aldrig deltagit i "Fas 3" men jag har som ett resultat av min långtidsarbetslöshet deltagit i äldre åtgärder där jag har "jobbat gratis" . Därför tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter. Bakgrunden var denna: jag hade tagit en doktorsexamen i matematik och sedan bott utomlands i ett år. När jag kom tillbaka till Sverige fann jag att jag, som doktor, var i princip oanställningsbar utanför den akademiska arbetsmarknaden. Inte bara så att jag inte automatiskt fick ett attraktivt högavlönat arbete utan jag fick ofta inte ens komma på intervju och erbjöds inget arbete alls. Jag sökte under några år flera hundra arbeten och nekades till exempel att arbeta som kringresande miniräknarförsäljare. Jag sökte också på allvar arbeten i hela landet. En minnesvärd höjdpunkt var en resa till Malmö där jag på intervjun fick reda på att jag kallats dit av personalavdelningen och att intervjuaren inte tyckte att jag borde blivit kallad. Min doktorsexamen betraktades med stor misstänksamhet; på en kvalificerad arbetsplats fick jag vet att det kanske vore bra om jag arbetade som lärarvikarie på gymnasiet några år för att få en arbetslivserfarenhet att åberopa.

Därför tog jag chansen att göra praktik "utan ersättning" på ett företag när möjligheten erbjöds mig. Precis som nu är frasen "utan ersättning" lite missvisande, jag behöll under praktiktiden den ersättning jag haft innan (till skillnad om jag skulle ordnat en praktikplats utan Arbetsförmedlingens godkännande, då skulle jag helt ha förlorat min ersättning eftersom jag inte längre skulle stå till arbetsmarknadens förfogande). De tre månaderna av gratis arbete ledde till att jag kunde visa att jag klarade av arbetet och innan praktiken tog slut erbjöds jag fast arbete hos arbetsgivaren. När jag sedan väl hade haft ett arbete inom den privata sektorn var mina problem som bortblåsta. Jag har inte varit arbetslös sedan dess och kommer heller aldrig att bli arbetslös igen.

Jag förstår att min bakgrund skiljer sig ganska mycket från de flesta inom "Fas 3" och att min erfarenhet därför inte är ett facit till frågan om "Fas 3" är bra eller inte. Jag jobbar också inom en bransch där ingen arbetsgivare är intresserad av att ersätta långsiktigt arbetande personal med kortsiktiga praktikanter. Det är också så att kritiken mot "Fas 3" inte bara gäller att de arbetslösa gör riktiga arbeten gratis utan också det omvända att sysselsättningen är ett meningslöst "vuxendagis". Men ändå, att arbeta "utan ersättning" var det som gjorde det möjligt för mig att komma in på arbetsmarknaden och utan den möjligheten är det tveksamt om jag hade klarat det.