Som jag uppfattar det bygger boken på en dubbel fascination. Dels vår fascination över den stolta imperialismen. De typiska motsatsparen: vit - brun, disciplinerad - njutningslysten, frisk - sjuk, ren - smutsig utnyttjas hänsynslöst, möjligen beräknat för att uppnå en "skandal"-effekt hos den nutide läsaren. Den andra fascination finns i det koloniala Europas syn på det eviga Indien. Det är ju ingen slump att det indiska ordet "arisk" fick en sådan sprängkraft under 1800-talet. Enligt Teratologen är denna fascination idag något som bara delas av kufar.
Följande korta citat räcker gott som ett stilistiskt smakprov:
De maniskt grupprunkande sepoyernas osunt beslöjade, självuppslukande ögon och det ymniga dregel de hatiskt tungrotsmuttrande gav ifrån sig under den lika glädje- som skamlösa självbefläckelsesessionen störde något primordialt skikt i Cunninghams germanskt välordnade psyke.Både meningar och ord är långa. Könsord och kroppsvätskor förekommer ymnigt.
När Cunningham ser tillbaka är det som främst upptar hans syn ett samtal med, eller snarare en föreläsning från, den gudomlige Bhairava, "förintaren av den värld som byggts på illusionen". Ämnet som behandlas är den indiska filosofin insikter i den grundläggande meningslösheten i alltet och varat. En värld där reinkarnationen inte är en fantastisk möjlighet utan ett stenhårt straff och fullständig utplåning är målet. Bhairava kommer med en förskräckande förutsägelse som författaren möjligen anser har infriats:
Faran finns dock att kallsinniga och hårdhjärtade européer även kan tillägna sig det tänkandet och ändå fortsätta utöva sina teknologiska kuvande- och tämjningsprocesser ... Människor kommer att själva förvandlas till dagligvaror, de kommer att sätta ett pris på allt, förbilliga och förhandla om allt
Boken känns nästan som om den kunde vara utgiven av fejkade Tankesmedjan Wereds Vådligheter som ju har en del absurda publikationer på sin hemsida: http://weredsvadligheter.blogspot.se/
SvaraRaderaJag är inte helt säker på att "Att hata allt mänskligt liv" är så där hemskt absurd. Jag är inte någon stor läsare av "normal" skönlitteratur men en ihärdig redaktör skulle nog kunna pressa in den i mittfåran.
SvaraRadera